Trött på betongsossementaliteten

Ett politiskt uppdrag är inte på livstid. Att anmodas byta plats betyder inte att någon gjort ett dåligt jobb per automatik. Det kan bero på att någon bör tänka nytt, utvecklas och gå vidare till nya utmaningar.

Varför är det så jäkla svårt att tro att någon annan kan klara ditt uppdrag lika bra som du själv?

Eller vadå lika bra förresten? Att som individ ta sig an ett uppdrag innebär ju att du också påverkar som individ. Allas sätt är lika bra, men ser olika ut.

Vi måste tvätta bort stämpeln att det är svårt med politik och att det krävs så mycket kunskaper. Det krävs engagemang och ideologisk förankring. Resten kommer efter hand. För mig innebär det att den som har de två första kommer på tal. Lång och trogen tjänst utan engagemang göre sig icke besvär.

Visa att ni vill något!

Sedan finns det inslag i det politiska livet som är svårt. Den mediala pressen kan för en del kännas obehaglig och jobbig. Mediaträning i all ära, i grund och botten handlar det ändå om allas förmåga att närma sig politiken på ett ärligt sätt. Att leva som man lär och att vara sig själv. Då kan inte media vara ett problem.

Att politiker i dag är mediatränade in absurdum ger ett slätstruket och avståndstagande intryck. Oavsett vad journalisten frågar så finns det ett givet svar, en sanning som ska ut under ett ögonblicks intervju. Vi mot dom - alltid.

Då finns det inget utrymme för starka personligheter som kan visa att de känner och tänker. Jag tror att vi behöver det! Politiska ledare med färg och form. Det vill jag ha. Politiker med idéer om ett samhälle, som presenterar idéerna och klättrar högst upp på barrikaderna och slåss med näbbar och klor.

Betongsossar som bara använder näbbar och klor för bevakning av sina uppdrag och positioner betackar jag mig för.

Mera kloka ord av Katrine Kielos i dag i Aftonbladet, Expressen och hos Peter H och Roger J och Lena S och Johan W på blogg nära dig.