Karin Pettersson på Aftonbladets ledarblogg har noterat att det finns krafter som jobbar med politiken inte med personen. Visst är det viktigt vilka som leder partiet, för jag tror att det ska vara två i förening, men allra viktigast är politiken och den förankring vi ska finna i ideologin kopplad till den verklighet människor lever i i dag.
Kanske är Mona Sahlins avgång en sista kärlekshandling till det parti som hon fortfarande efter alla dessa år verkligen älskar. Nu har hon några månader på sig att göra en fantastisk sorti kantad av förnyelsearbete och helt fri från rädslan att trampa på ömma tår. Mona kan vara den hon vill vara utan en endaste pekpinne. Utan prestige men med all den kraft och erfarenhet hon besitter så kan hon verka fritt. Så fritt och starkt att många flera kommer att beklaga hennes avgång.
Hur kommer andra i partistyrelsen att använda sin tid och kraft? Vilket mandat känner resten att de har? Frågan är fri och ställs av bland andra Peter i dag.
Hos Sandro Wennberg hittar ni listan på hur länge de olika ledamöterna i partistyrelsen suttit på sin post.
Flera i ämnet är Viktor Tullgren och Alexandra Einerstam och Johan Westerholm och Kulturbloggen och Peter Andersson och Martin Moberg på en blogg nära dig.
Sossarna håller hönsgård nu. Det ger ju ingenting: ju fler kockar... Läget kräver LEDARSKAP och inte "samråd"!
SvaraRaderaJag vill för min del se Veronica Palm som Mona Sahlins efterträdare. Hon är den i gänget som verkligen KÄMPAT för välfärden mot attackerna från en samvetslös regering. Som ekonomiskt sakkunnig ansluter jag mig dessutom till en vänsterlinje, av följande exakta skäl: alliansen driver en kraftigt externt inflationsdrivande politik, som kan bli direkt ödesdiger, då den gör det rationellt att slösa och skuldsätta sig inför risken att bli långtidssjuk eller arbetslös och förlora alltihop när man blir utförsäktad. På så sätt görs ett slags samsonoptionens desperadoincitament till makroekonomisk drivkraft vars effekter Stefan Ingves redan noterat utan att utala sig om orsaken. Initialt får vi en kraftig konjunkturstimulans - och på sikt en bubbla kombinerad med obotlig kostnadsinflation. En tilltagande global knapphet på råvaror begränsar utsikterna för expansiv penningpolitik (och finanspolitik) vilket äventyrar framtida export för oss och Tyskland och spär på riskerna i framtiden. Jag delar Riksbankens oro och min prognos på låt oss säga två tre års sikt och framåt är mycket dyster.