SvD rapporterar att vargjakten är färdig i södra Dalarna. Nåväl, jag har funderat en del på det där med vargen. Jag har försökt tänka mig hur det skulle vara med varg i skogarna en bit från huset. Det är ju så att då och då kommer det en varg vandrande förbi. Då skrivs det upphetsade artiklar i tidningen om människor som tror sig ha skymtat en varg är den springer över vägen. Aldrig någonsin läser vi om att folk får springa för livet jagade av en hungrig varg inte.
Jag är för vargarna. Men kanske är det lätt att vara det när närkontakten saknas.
En gång drabbades jag av riktig björnfrossa. Det var på den tiden när kändisbjörnen Granfjällsbjörnen befann sig i våra trakter. Jag och kollegan R skulle ut på reportagetur i turismens tecken och for till grannkommunen Eksjö. Vi skulle vandra i ravinen Skröle hie utanför Bruzaholm. Vi lämnade bilen och begav oss muntert ut. Vi gick och gick. Till slut handlade det mera om vandring på alla fyra för att ta sig fram. Vildmark och moras var allt vi såg. Dyblöta upp till knäna i allt annat än fotriktiga skor.
I det läget drog vi oss till minnes andra kollegans avskedsord. "Höhö, akta er för Granfjällsbjörnen nu bara." Kollegans oförargliga skrockande blev till en bister verklighet där i skogen som alldrig tog slut. Vi kunde livligt föreställa oss hur Granfjällsbjörnen skulle vänta på oss bakom nästa sten med vässade tänder och hungrigt öga. Jag kan säga att vi fick upp tempot och pulsen ganska bra. Vilse och hungriga var vi, lika hungriga som en varg faktiskt...
Lättnaden när vi fick se bilen och kunde konstatera att vi skulle klara Skröle hie med livet i behåll var stor.
Allt detta var såklart en fantasiprodukt och vi skrämde upp varandra. Granfjällsbjörnen hade förmodligen bara sprungit sin kos om han hört vårt gnäll och stånk i ravinen.
Vargen är nog än mera kontroversiell. Hata eller älska. Men nog kan man tycka att det är ett visst underläge för vargen när 7000 jägare ger sig ut efter 20 vargar. Eller som kollegan J sa en gång i tiden; "Det är märkligt med vargar, de måste vara osedvanligt korkade eftersom de alltid ger sig på jägare med skarpladdade vapen." Det var i en period när jägare med darr i stämman visade upp den varg de skjutit i självförsvar under attack.
Vi människor skadar faktiskt medvetet både djur och natur. Det kommer att straffa sig tror jag. Det finns ingen möjlighet att fortsätta leva som vi gör idag om vi verkligen vill se ett hållbart samhälle och en jord som lever vidare.
Många bloggar om detta idag, läs mera hos Röda berget och Roger Jönsson och Martin Moberg och Ann-Sofie Wågström och Jinges och Peter Högberg och Peter Andersson på en blogg nära dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar