Vad håller vi egentligen på med? Varför tror delar av socialdemokratin att ingenting ska förändras? Vad är det med denna rörelsen som gör en del människor så inskränkta och rädda om sitt?
Socialdemokratin kommer inte att vara en frihetsrörelse om detta inte rättas till. De som är unga i dag fostras till individualister och det måste finnas plats för detta även i vårt parti. Det är bara genom ett starkt kollektiv som individerna kan blomma. Det vet vi, men vi tillåter det inte inom den egna orgasnisationen. Unga människor kommer inte att rätta in sig i ett organisatoriskt vansinnesled framöver. Och vad gör vi när barrikaderna står tomma?
I dag läser jag Lis-Astrid Andersson, Alexandra Einerstam, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och Peter Högberg och jag oroas.
Johan Westerholm:
"Vid kongressen – när vi valde Håkan Juholt och Carin Jämtin som våra främsta företrädare blev jag utskälld av två av dessa ombudsmän från olika delar av landet. De menade att det var jättebra att jag drev opinion men att jag förstört min egen karriär genom att ta för mycket plats i den internpolitiska debatten, i traditionell media med debattartiklar samt krävt för stora förändringar. En av dem menade på fullt allvar att ”partiet är inte odemokratiskt” när den frågan kom på tal. Jag fick väldigt klart för mig att jag inte kunde räkna med någon form av stöd från partiet framgent, än mindre nomineringar. Det som dock fick mig till slut att nästan kräkas var att en av dessa ringde upp mig några dagar senare för att med silkeslen röst berömma mig för Öppna Kriskommissionens förslag och att denne ombudsman ville ta del av ”våra spännande tankar”. Behöver jag nu motivera varför jag är orolig för hur vårt organisatoriska arbete ser ut att formeras? Jag anser det vara rätt klart. Och av samma skäl rätt uppenbart varför vi misslyckas, gång på gång, att vara samhälls- och systemkritiska. Vårt inre liv tar all kraft. Ett inre liv där idealisters behov står mot en tjänstemannaorganisation som är mer intresserade av det egna lönekuvertet än att skapa ett samhälle där ingen ramlar utanför. Där alla har rätt – och tillgång – till en lika bra vård i hela landet oavsett inkomst, klass, ålder, kön och etnisk härkomst. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar