Nyss hemkommen från två veckor i Kenya finns det mycket att fundera på. Visst skiner solen alltid och visst är de glada och trevliga till sinnet kenyanerna, så är det.
Bussresan ut i det vilda Kenya passerade mil efter mil av misär. Mil efter mil av torka, skjul och nedskräpad natur. De vägar som fanns var hårt trafikerade av bilar som inte renade sina avgaser. Det kunde vi alldeles tydligt se tack vare de stora svarta avgasmolnen som ständigt släpptes ut. På vägen rullade potentiella bomber i form av tankbilar i ett sådant skick att vi i detta landet förmodligen inte hade tillåtit någon att transportera vatten i dem.
Kenya har en lång väg att vandra när det gäller sopsortering och avgasrening. På de riktigt stora reklamskyltarna i städerna så handlade budskapet om vikten av familjeplanering, handhygien och om hur vitigt det är att amma barnen under den första tiden.
Levnadsförhållandena är väldigt olika och klyftorna mellan fattig och rik är gigantiska. Rent ofattbara.
Som människa har jag otroligt svårt för att låta någon annan bära min väska. Jag klarar mig själv, punkt slut. I Kenya får ingen turist bära sin egen väska. Till och med tidig morgon när du ska checka ut så sitter det en tålmodig man utanför och väntar. Jag undrade alltid hur de kunde veta när....
Men man får ta seden dit man kommer.
Etsat fast i mitt minne kommer (bland mycket annat) den avskyvärda engelska samlingen människor som jag spenderade tid med i en buss att finnas. De vuxna människorna som hetsade sina barn att kasta godis ut genom bussfönstret till de kenyanska barnen längs den dammiga landsvägen. Och sedan glatt hojtade och skrattade när barnen jagade godisbitarna.
Det var fin människosyn det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar