Att vara utan jobb är en plåga som få, om ens någon, trivs med. Men en gemensam nämnare för de arbetslösa jag träffar är att de vill ha respekt för sin person och för sitt kunnade. De vill saker. De vill ha jobb med en vettig lön. De vill skaffa sig kompetens.
Hur stämmer regeringens arbetsmarknadspolitik överens med de arbetslösas och marknadens behov? Om detta fann jag mycket läsning i dag. Peter Högberg skriver bland annat så här:
"Enkelt kan man säga att det är två principer som gäller för arbetsmarknadspolitiken. Dels är det piskaprincipen. Man lägger skulden på den arbetslöse och ska jaga ut personen i fråga med kraftigt försämrade villkor. Frågan är hur det ska ske med 400 000 arbetslösa och 45 000 tusen lediga arbeten. Men hur löser man sedan problemet för de resterande 350 000 självpiskande arbetssökande? Den andra principen är kort och gott sänk skatten för de som har arbete. Den kan också i viss mån kopplas till den första principen utifrån avundsjukan gentemot de som har arbete. Grunden är ändå att det är dåligt med hand on projekt kring hur vi ska få fram fler arbetstillfällen."
Min uppfattning är att det borde finnas en betydligt större möjlighet att individanpassa insatserna. I dag blir det allt för fyrkantigt när alla ska in i samma spår. Vissa kompetenser är ren och skär bristvara med det finns ändå ingen möjlighet att utbilda sig annat än på egen hand. Jag menar inte att det ska skänkas bort utbildning i tid och otid men nog vore det bättre att få en utbildning med a-kasseersättning som lön än att gå utan sysselsättning. Det är en investering för både individen, företagen och samhället i stort.
Mera om detta hos Johan Westerholm och Roger Jönsson och HBT-sossen och Ylva Johansson och Martin Moberg på en blogg nära dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar