En liten plats i solen

Jag har mycket lätt för att se mig själv glida omkring i en stor fastighet byggd i sten. Ett hus där växtligheten tar för sig och där etagerna bjuder in till upptäcksfärd. I den stora ugnen på gården bakar jag ömsom himmelsk pizza och ömsom surdegslimpor med krispiga kanter. Det något bittra rödvinet hissar jag upp ur brunnen för bästa temperatur. Om allt går som det ska kan jag sträcka på mig en smula, fånga en apelsin, skiva den och låta den möta vinet.

Det är darrande hett att gå längs stigen ned till glittrande blått. Svalkan följer bara med en liten bit på vägen hem. Med handen repar jag doft längs vägen.

Kanske är det så att hela platsen är känslor. Sol mot hud, doft, smak och känsel. Så enkelt att ha och ändå så svårt att få.

Där kan jag vara.

Utanför tullarna råder mystiken

Nyss såg vi svt:s satsning Jordskott och nu kommer Ängelby.

Båda serierna bygger på att landsbygden, dvs den mark som finns utanför storstadsområdena, är lite isolerad och att det finns oerhört många märkliga karaktärer där. Kryddat med en rejäl dos mystik och gammal surdeg som ska sopas under mattan.

Jaha.

Så länge det inte kallas reality-tv så får man väl vara tacksam.

När vindarna vänder

Hörni, nog känns det som om det hänt något med opinionen de senaste dagarna. Tänk att det ska behövas en bild på en död pojke på en sandstrand för att alla ska förstå hur det faktiskt ligger till i världen.

Om hemma är tryggt och säkert så finns inget behov av att bege sig bort. Det finns ingen bidragsturism och det finns inga lycksökare. Bara människor som inte kan vara hemma för att det pågår krig.

Så länge det finns fattigdom och krig så kommer människor att söka tryggheten där de tror att den finns.

I en jämlik värld där alla känner att de har hopp och möjligheter finns ingen grogrund för rasism och hat.

Just nu känner jag hopp eftersom de kärleksfulla människorna verkar ha ett starkt övertag!

Österlen

Ännu en gång har jag åkt till Österlen - och hem igen. Kan vara så att det nog är det sistnämnda som är bedriften. Jag vill inte lämna Österlen alls.

Kan ni fatta storheten i att få stå på Ales stenar tillsammans med sonen. Bara vi där. Ingen annan. Magiskt.

Österlen handlar i så otroligt stor utsträckning om himmel, hav och land som möts.

Om människor som är givmilda och vänliga som Staffan på Rapsbollen, vårt första B&B. Han tog direkt fram karta och penna för att visa oss sina guldkorn. Eller Karin på Blåsingsborgs gårdshotell som älskar gäster, inte bara oss utan alla! Där får man en upplevelse utöver det vanliga både när det gäller de fina rummen, servicen och maten.

Nu får jag vänta på våren och nästa besök!