Storvulen jakt sker inte bara i skogen, ännu en av näringslivets artontaggare har fallit. SCA:s vd Jan Johansson avgick igår efter att SvD:s avslöjanden helt enkelt blivit för graverande.
Jag ska ärligt säga att han ser ut som vilken medelålders vit man som helst. Totalt beige och jag hade heller aldrig hört talas om honom innan nyhetsartiklarna publicerats. Vi rör oss ju inte precis i samma kretsar om jag säger så... En maktens doldis för den breda allmänheten men förmodligen en riktig kompis och hyvens kille i näringslivet. Fram till nu då. För nu lär det väl vara få som vill byta.
Eller?
Som så många andra i hans position så faller han ganska mjukt med 22 miljoner i fallskärm. Sedan har han ju sannolikt kunnat lägga lite i ladorna av lönen eftersom företaget stått för delar av hans extravaganta intressen. Så han behöver inte precis gå till Arbetsförmedlingen och stämpla in på måndag.
Lite snöpligt är det väl ändå? För honom som person - ett nederlag. Nog skäms han?
Paul Ronge skriver ur just det perspektivet idag. Att Jan Johansson nog hellre hade sluppit de 22 miljonerna och skammen för att i stället kunna leda SCA med rak rygg. Jag är inte helt säker på att den annars så träffsäkre mediastrategen Ronge har helt rätt där faktiskt.
Ronge skriver så här:
"Med det sagt så är det viktigt att se att krisen alltid drabbar människor. Man talar om företag eller organisationer i kris, men de som verkligen drabbas är alltid människor. Det måste kännas oerhört tragiskt för Sverker Martin-Löf som är så omvittnat skicklig som industriledare och haft en oerhörd tyngd, att i slutet av sin karriär bli ihågkommen för att ha haft fingrarna i syltburken och för sina märkliga konspirationsteorier om ”kampanjer” och ”hemlig avlyssning”. Även om man kan vara hånfull och skadeglad så är jag också övertygad om att Jan Johansson hellre hade avstått de 22 miljoner han nu får om han bara sluppit schavottera."
Läs gärna hela inlägget som ger goda tips på krishantering.
Nåväl. Min slutsats skiljer sig från Ronges. Jag är nämligen ganska övertygad om att denna nivån och umgängeskretsen gör saker med människor. Jag ska till och med sticka ut hakan lite och påpeka att det är lite av ett manligt drag att kunna kasta av sig kritik, rycka på axlarna och gå vidare. Bli lite fartblind utan att sova särskilt illa om natten. Jag är av den bestämda uppfattningen att många kvinnor som gärna ängslas och skuldbelägger sig själva i tid och otid skulle behöva lite av den varan. Och tvärt om då.
Jag tror inte han ångrar en endaste flygresa, jaktupplevelse eller något annat som han, och många med honom, uppenbarligen tyckt sig ha rätt till. Tvärt om kan det mycket väl vara så att han förbannar Svd och samtiden som är så otroligt vänstervriden att den behandlar honom orättvist.
Jan Johansson går och Sverker Martin-Löf går, men båda anser att det är andra som har fel. Tyvärr så måste de offras för att samtiden berövar dem deras rätt. Detta är inte unikt för näringslivet. Paralleller finns bland annat i politiken där giriga mathavare inte ser sin egen roll utan gärna blir bittra och tycker att det är andras fel att de fått kliva ned från tronen.
Nu packar de ned sina avgångsvederlag, som de naturligtvis upplever att de förtjänar, och går vidare i livet. Och jag lovar, Jan Johansson är ju inte pensionär, han kommer dyka upp igen! Han har ju så många kompetenser som värderas så högt i hans kretsar.
Tro mig, han har skaffat många vänner där ute i älgskogen som är skyldiga en tjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar