Igår funderade jag på detta med barndomsminnen. Ett barndomsminne som poppar upp hos mig är när vi som små lågstadiebarn fick besöka biblioteket. Biblioteket låg i ett rum i Pelarne skola och där satt Anita och såg till att hålla ordning på oss små låntagare. Det doftade lackat trä och gulnade papper. Jag kommer till och med ihåg hur jag kände mig inuti när jag stod där och valde. Det var en euforisk lyckokänsla och jag plockade bok efter bok.
Jag älskade verkligen att läsa och jag var beredd att sluka alla böcker där inne. I alla fall så blev det en ansenlig hög att gå med till Anita vid disken. Men Anita sa stopp. Med i mitt tycke sträng röst så sa hon ifrån att så många böcker fick jag inte ta! Det blev till att halvera högen. Tänk, jag kommer ihåg hur det kändes inuti det med! Det kändes som om hon bestal mig på något!
Kanske var det fånigt att bli ledsen. Men det jag tänker idag är att en så liten sak kan sätta spår hos ett barn upp i vuxen ålder, hur ska det då inte vara med annat? Större och mycket svårare upplevelser?
Idag så går jag till biblioteket ofta. Tänk att vi kan skaffa ett lånekort och låna böcker och tidningar helt gratis. Jag tycker att det är lika underbart nu som jag tyckte det var när jag var liten. Kanske mer nu till och med. En fantastisk service som vi betalat tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar