Politik är fan i mig beklämmande!

Vissa dagar är man less. Och ni som känner mig vet att jag är förvisso en av dem som hör till den ironiska generationen men med ett synnerligen gott humör för det mesta. Herregud, min mormor hette till och med Humör i efternamn! Bara en sån sak ni...

Idag är jag less på två saker. Jag läser Calle Fridén idag och blir beklämd. Jag tror nämligen att han sätter fingret på något för mitt eget part väldigt centralt: framtiden. Och hur vi ser på varandra internt.

Bland annat skriver Calle så här:
"Jag själv läser oerhört lite politiska bloggar. De suger. Däremot läser jag massor av ickepolitiska bloggar. Det är ofta inte mer än offentliga dagboksanteckningar, om hur det är att ha barn som börjar första klass, om en lyckad fest, om en resa till Ullared (jodå!) och mängder med foton på små feta barn och miljarder bilder av sol, blommor, träd och sjö.
Sånt ger mig mer. Säger mig mer om tillståndet i riket än valfri-skälla-på-regeringen-blogg. För borgarna är ju nästan borta från blogg-banan.
  I synnerhet som jag känner mig allt längre från den skruvade, intriganta värld som är politiken. Och jag behöver inte vara där. Jag kan något, jag har ett yrke. För att vara intresserad av politik, är inte samma sak som att vara duktig på det. Jag vet knappt hur man marknadsför en blogg, och jag skriver vad jag vill här - det är min ventil. Vilket också retat upp en och annan - att jag tramsar på bloggen."

Jag tycker ni ska läsa hela. För jag läser hellre en orädd Calle Fridén än lyssnar till min partiledning som i frågan om femte jobbskatteavdraget är fullkomligt OBEGRIPLIG.

I går samtalade jag med en vän inom politiken som jag respekterar högt. Vi var ense om femte jobbskatteavdraget och vi var ense om hur märkligt det blir om vi först är emot något och sedan låter det vara. Spelregler i all ära men så kan man faktiskt inte resonera! Det är politisk feghet och flathet att säga så. I så fall ska vi väl inte riva upp den orättfärdiga sjukförsäkringen, höja taket i a-kassan eller förändra något alls av den borgerliga politiken som förts. För "folk behöver veta om spelreglerna". Vad är detta för trams!

Nej, jag kan inte gå ut och säga till folk på torget att vi är emot femte jobbskatteavdraget först och sedan kommer vi att vara för. Det är lurendrejeri och direkt ohederligt. Innerst inne i det röda hjärtat måste det kännas rätt att göra vissa saker. Detta är inte en av dem.

Eftersom jag har barn så vet jag att det icke håller att säga en sak och göra en annan. Det är inte trovärdigt och det inger inte respekt vare sig på lång eller kort sikt.

Jag vill avsluta med att citera Lars Calmfors från dagens DN:

– Det här är en jättestor fråga som borde vara helt central i den ekonomiska och politiska debatten. Vilken väg vill vi gå? Vill vi verkligen ha en urholkning av det offentliga välfärdsåtagandet och lägre skatter med regeringens linje, eller vill vi inte det.

Sug på den Magdalena Andersson. Antingen eller, med rak rygg.