Vegorätt var banne mig helt vegofel

Svt:s nya satsning Vegorätt får stentuff kritik. Med all rätt så tycker folk att det var fel. Jag stängde av och missade den så omtalade strandscenen. Eller missade är kanske inte helt rätt uttryck...

Jag älskar vegokäk och jag blandar friskt. Allätare. Men här går gränsen. Skämskuddarna i soffan räckte inte till. Men målgruppen skulle tydligen vara "tjejer mellan 18 och 35" och det är ju inte alls jag. Så där har vi antagligen förklaringen till att jag inte uppskattade ett program som såg ut att vara en dålig hemmainspelning på Youtube. De pratar om varandras favoritfrön och de sätter bär och grönkål i håret. På riktigt. Man kan bli köttätare på kuppen.

Flera ogillar, exempelvis Malin Wollin idag i AB.

Inte min låda mat

På senare tid har det florerat ett inlägg på Facebook där en person visar det oaptitliga innehållet i sin mors matlåda. Människor är naturligtvis rasande. Nu senast så är det brumbjörnen Mannerström som rasar.

Faktum är att kommunens måltidschef bröt sin semester för att undersöka vari problemet låg.

Mannen som delade med sig på Facebook har fått sitt inlägg delat nästan 10 000 gånger i min skrivande stund.

Kommentarsfältet är fyllt av harmsna och stödjande kommentarer. En och annan försöker förklara hur det är på andra ställen i positiva ord. Att de gamla får både grönsaker och efterrätt. Men det försvinner liksom i floden av "usch", "fy fan" och så en klassiker om att politiker minsann borde tvingas äta samma mat...

Mitt i allt detta kan jag fundera på hur det ser ut vid fikabordet i det kommunala tillagningsköket. Slår de upp Expressen och läser om Mannerströms rasande? Har någon frågat dem hur i all sin dar det blev så här? Den så kallade mänskliga faktorn består ju av en människa. En människa som begått ett misstag som nu valsar runt på Facebook och i Expressen som nyårets riktiga åldringsskandal.

Jag hyser den största respekt för äldre och deras behov av en bra kost. Maten är viktig och det är (uppenbarligen) något vi alla har en uppfattning om. Men jag tänker så här - vad hade hänt om mannen i stället för att hala fram Facebook-kortet tagit mammans matlåda och gått till källan (köket) och frågat dem vad som hänt? Hade han fått veta att det var en felaktig låda då? Eller hade de sagt till honom att det var dagens som serverades? Jag menar att om det nu är en miss, en felaktig låda, så har Mannerström och många andra fått rasa alldeles i onödan. För att inte tala om hur dåligt personalen som missat en låda mår idag.

Jag menar inte att vi ska finna oss i att äldre kontinuerligt behandlas som skit. Jag menar att vi ska tänka på att det ibland finns mera än en sida av saken. Att alltid utgå från att glaset är halvtomt är inte att bra sätt att leva.

Solstrålar

En stund sken solen. Jag hade turen att ha lunch just då och tog bara ett litet varv i trädgården. Just där solstrålarna träffar marken som bäst bredvid soptunnan hade minsann ett litet gäng krokusar tittat upp.

Ur led är tiden. Mer vår än vinter.

När man förvandlar rester till gourmetmat

Igår stuvade jag potatis. Min variant går ut på att tärna rå potatis i stora tärningar, hälla över grädde (och en skvätt mjölk) krydda med salt, socker och vitpeppar samt låta detta sakta puttra samman till en lagom tjock blandning. I slutet drar jag i en stor näve grovhackad persilja.

Till detta åt vi potatiskörv (jo, det heter så) inhandlad på Astrid Lindgrens Näs julmarknad i helgen. Potatiskörv är nästan som isterband fast inte lika syrliga. Lite mildare.

Mums.

När familjen ätit klart så fanns det fortfarande försvarliga mängder stuvad potatis kvar i grytan. Vet ni vad jag gjorde då? Förberedde potatisgratäng till lördag...

Jo, det går. I min grädd- och persiljestuvade potatis rev jag ned lite vitlök och så blandade jag ned rejält med riven smakrik ost (finns alltid i min frys, egenriven prästost är billigare och tusen gånger godare än butikens färdigrivna). Jag rörde om och så ut med detta i en gratängform. På lördag så sätter jag bara in rubbet i ugnen och gratinerar så har vi en ljuvlig potatisgratäng till rådjursrostbiffen.

Den årliga blomturen

Julen handlar så mycket om dofter. Pepparkakshuset som sonen ordnat, apelsinskal och skink-kok.

Och blommor förstås. Massor av blommor. Dagen före julafton tar jag bilen och kör runt till alla i vår lilla stad som har blommor. På varje ställe brukar jag hitta något. Hyacinter förstås. Och de första tulpanerna. Amaryllis som jag köper i kruka och så raskt snittar av och ätter i vas när jag kommer hem. Julrosor och ja, kanske något mer. Blommorna är det allra viktigaste pyntet för mig.

Dömd utan att vara känd

Idag avfärdade jag bestämt en människa som jag aldrig träffat. Det fick mig att fundera en stund över mig själv och om jag agerade rätt.

Så här var det i alla fall. Jag behövde få en arbetsuppgift utförd som jag inte klarar själv. En person i min närhet föreslog en bekant till hen. Namnet känner jag väl till. Personen i fråga har varit mycket aktiv på ett aggressivt sätt i skoldebatten här i Vimmerby. Jag har aldrig träffat personen men jag reagerade instinktivt med ett bestämt "aldrig i livet".

Personen har alltså uttryckt sig på ett sätt som fyller mig med avsky utan att jag har en aning om vem hen är eller hur hen är som person bortom hetsiga Facebook-uppdateringar.

Är det då rätt av mig att reagera så? Ja, faktiskt. Om någon på riktigt skrämmer mig genom att vara otrevlig på Facebook så är det mitt val att inte anlita den personen.

Idag finns inte ett enda större (knappt små heller) företag som inte googlar på vad en person som söker jobb hos dem har för sig på nätet. Antingen så får man vara slug med sekretessinställningarna eller så får man vårda sitt personliga varumärke. Människor som vräker ur sig saker på nätet utan att förstå den offentlighet som finns där, kommer aldrig att få min respekt.

Veckans glada lax

Ikväll steker jag laxfilé igen. Idag tänker jag knapersteka bacon först och sedan lax. Toppa laxen med baconet och servera med ett riktigt gott potatismos och gröna ärtor. Enkel mat som smakar typ som himmelriket. Tar max en halvtimme att laga om man skär ned potatisen i mindre bitar.

Politiker - en utrotningshotad art

Jag tänker mycket på nästa val. Hur jag ska göra 2018. Har man som jag ett intressant och roligt jobb med bra arbetskamrater så känns det onekligen inte lätt att tänka sig mera politik precis.

Igår småpratade jag med en man vars dotter absolut ville ge sig in i politiken. Hon skulle välja till gymnasiet nu och hade valt en linje som gav henne möjlighet att gå den politiska vägen. Det är klart att man blir glad när en 15-åring tänker så. Vad härligt och hoppfullt. Men jag kunde inte låta bli att fråga om hon verkligen tänkt igenom detta på allvar...

Vimmerby kommun har högsta andelen avhoppade politiker i länet, läste jag på någon löpsedel. Alla hoppar inte av för att de inte orkar längre men en stor del tror jag gör just det. Några avhopp beror säkert på att kompetensen faktiskt brister i den snabbt föränderliga dagspolitiken. Att hänga med och att hinna med kräver insats. Det räcker absolut inte med att "gå på mötena" längre. Man ska vara hyggligt inläst på rikspolitiken samtidigt som man ska vara expert på sitt område lokalt. Och vem tror ni kan kommunens budget utantill?

Jag ser ofta människor som kräver att våra kommunalråd "ska gå i mina skor en dag" och se om de klarar ut jobbet.

Då brukar jag alltid kontra med förslaget att de själva skulle pröva på att vara i tjänst dygnet runt, året runt. Alltid påpassade och alltid bevakade. Alltid utskällda oavsett vad som görs. Går något åt pipan så är det deras fel och går det bra så är det ren tur. Journaliser i ena örat och medborgare i andra. Missnöje luftas fritt överallt. Sociala medier är ett rent helvete. Politiker är nämligen fritt villebråd att kränka, spotta på och håna utan några som helst hämningar.

Jamen välkomna att prova dessa skor. Kön är inte superlång till uppdragen kan jag säga....

Ohämmad ondska skrämmer mig

Ursinniga människor som skriker passionerat är obehagliga, tycker jag. Obehagliga men ändå begripliga på något sätt. Jag kan tänka mig att diskutera både forcerat och med vevande händer men jag blir ytterst sällan ursinnig. De gångerna som ursinnet rinner på mig kan min familj räkna upp på ena handens fingrar. Jag tror dessutom att de fullt och fast kan berätta vad ursinnet berodde på också utan att tänka efter nämnvärt.

Det som däremot skrämmer mig är de fanatiska människorna. De fanatiskt konspiratoriska som alltid har munnen öppen och öronen stängda. De som utan att blinka drar varenda mörkhårig människa över en kam som mindre värda. De som hatar utan att ha mött.

Jag kan inte värja mig för smärtan i att se kommentarer på Facebook där folk gläds åt att barn drunknar i medelhavet eller att mörkhyade blir nedhuggna på en skola. Jag kan inte värja mig. Jag har problem med att finna argumenten när andra så uppenbart inte följer vanlig anständighet. Jag blir skrämd av att se och höra personer som de facto utan att blinka bedömer sig vara mera värda än andra. Hur kan man bara hata och avsky? Vad har hänt med den som inte kan känna empati?

Kål, välsignade kål

Vitkål, rödkål, brysselkål och grönkål. Tänk vilken grymt underskattad råvara! Jag har dessutom förmånen att kunna gå ut i trädgården och hitta svartkål och en röd variant av den krusiga grönkålen som sonen odlar.

På senare år har det allt som oftast hänt att man hittar spetskål i butiken. I går så tog jag mig an ett sådant huvud. Detta är verkligen supertipset!

Dela spetskålen i två delar. Hyvla smör och lägg i botten på en form. Lägg på kålen med snittsidan nedåt. Hyvla smör på ovansidan, ringla över ett par skedar flytande honung, salta och pudra över lite curry.
In med detta i ugnen på 200 grader. Låt det stå där tills kålen fått fin färg på ovansidan. Det kan ta nära nog en timme. Ta ut och vänd på halvorna. Hyvla på lite mera smör, ringla på honung, salta och så lite curry. In i ugnen igen. När snittsidan fått färg så kan man sänka temperaturen till 150 grader. Jag lät min kål stå i ugnen tre och en halv timme. Några gånger tog jag ut och öste halvorna med smör/honung som samlats i formen. Resultatet är en ljuvligt mjuk sötsalt kål to die for. Ät ensam med bröd och ost eller som ett tillbehör.

Det blev kallt!

Så kom kylan och med den ett litet sug efter soppa. Jag har aldrig någonsin haft problem med säsongsrelaterade rätter, jag blir sugen på sånt som hör hösten till när hösten kommer osv...

Soppa alltså.

En av soppornas okrönta kungligheter är den gratinerade löksoppan! Så fullmatad med c-vitaminer och antioxidanter! Ja, om man skulle gå all in och verkligen berätta om hur nyttigt det är med lök så kanske det vore avskräckande...hur eller hur så är lök vansinnigt gott och löksoppa är en förädlad form som man bara vill ha mera av!

Jag brukar skiva några lökar och så steka dem gyllenbruna i smör, länge. Lök behöver få en god stund i pannan för att den ska blir så där härligt karamelliserad som man vill ha den. Låt gärna torr eller färsk timjan gå med en stund under stekningen. Använder man torr timjan ska den krossas lite mellan fingrarna innan den går i pannan. Fyll upp med vatten så soppan får bra konsistens. Inte för tjockt med lök och inte för tunt. Tillsätt buljongpulver/tärning. Gärna grönsaksvarianten. Smaka. Låt puttra under tiden som du rostar bröd. Lite äldre surdegsbröd är förstås mumsigast. Här kan man välja att rosta brödet i ugn eller brödrost eller steka krutonger knapriga i smör eller olja. Båda funkar.
När krutongerna är klara så häller man uppsoppan i soppskålar som tål 250 grader i ugnen och så toppar man soppan med krutonger och smakrik riven ost. Ni fattar va? För tunn soppa innebär att krutongerna sjunker för fort. För tjock är heller inte bra, det blir bara grötigt. Som alltid; lagom är bäst. Ostsorten då. En kunglig soppa kräver sin ost. Jag skulle säga att allra godast blir det med en lagrad gruyere men för all del så duger en vällagrad prästost om det kniper.

Alltså, soppskålar som tål värmen, soppa, krutonger och så toppa med ost. Gratinera i den heta ugnen tills det bubblar och har sig!

Detta serverar jag på söndag! Tänk så bra med soppa för då orkar man sätta i sig en extra lussekatt ju!