Idag har det kommit ett förslag på hur arvodena för riksdagsledamöter ska se ut i framtiden och hur länge efter sitt uppdrag man ska kunna åtnjuta skydd i form av pension.
Och tänk, de kom fram till att de riksdagsledamöter som sitter i riksdagen nu ska få behålla sina ganska generösa förmåner och de som kommer in nya vid valet 2014 ska få helt andra premisser att leva efter.
En som blivit rosenrasande på detta pinsamma förslag är Johan Westerholm. Han skriver bland annat så här:
"Ni kan bättre. Avsevärt bättre. Det här blev underkänt. Och om ni inte kan prestera bättre än så här? Då undrar jag vad ni har i riksdagen, som folkets representant, att göra. Ni ger väljarna ordet "egennytta" färg, form och innehåll. Ni ger ordet girighet ett ansikte."
Jag är benägen att hålla med Johan i hans slutsats. Det är inte okej med en gräddfil här. Det säger jag trots att jag är vald till andre ersättare i riksdagen i nuläget. En position jag inte har för avsikt att inta 2014. Inte alls...
Jag har ett förslag som dessutom skulle ha andra riktigt positiva effekter. Ändra regelverket för alla vid valet 2014 men låt den som vill behålla de gamla generösa förmånerna göra det om hen kliver av i samma veva. Den som verkligen vill sitta kvar i riksdagen gör naturligtvis det oavsett hur ersättningsreglerna ser ut framöver.
Eller hur?
Min inte allt för kvalificerade gissning är att vi skulle sålla bort ledamöter som intresserar sig för ersättningar mera än för viljan att brinna för sitt uppdrag som folkvald. På köpet får vi en rejäl föryngring och människor som vill uppnå politiska mål och visioner.
torsdag 24 januari 2013
torsdag 17 januari 2013
Josefsson - kastar skuld
I gårdagens Uppdrag granskning finns det en hel del som Janne Josefsson säkert gör rätt i att granska.
Det är sorgligt om Majblomman handskats ovarsamt med siffror.
Det är sorgligt att Rädda Barnens olyckliga kampanj får så stor uppmärksamhet.
Allra mest sorgligt är det ändå att Janne Josefsson använder sin makt på ett så skamlöst sätt.
Programmet väljer att helt borse från att ens nudda vid varför barnfattigdom diskuteras. De väljer att helt strunta i att Rädda Barnens siffror i grunden baseras på tung statistik från SCB och forskare som Tapio Salonen.
Marika Lindgren Åsbrink skriver bland annat så här:
"Enligt Rädda barnen lever i Sverige idag 242 000 barn i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Den här siffran är framtagen av forskare och ifrågasätts inte i Uppdrag gransknings reportage. Rädda barnens fattigdomsbegrepp är inte heller relativt, vilket många verkar tro."
Vidare har hon fastnat för samma faktum som jag gör när jag ser Uppdrag granskning:
"Uppdrag gransknings reportage kretsade i hög grad kring huruvida det finns barn i Sverige som inte får äta sig mätta eller som går klädda i sommarkläder på vintern. Personer i bostadsområden där barnfattigdomen skulle vara hög intervjuades och fick svara på frågor om barnen som bodde där saknade mat och kläder. Nä, sa de flesta."
Marika noterar att vi bör läsa också Susanna Alakoski om vad fattigdom innebär.
Josefsson kilar runt och letar fattiga, trasiga och hungriga barn. Och hittar inga. Han hittar flera som säger att detta inte är sant. Och Josefsson kan pusta ut, han har rätt i sina aningar, barnen är inte vare sig trasiga eller fattiga. Puh... Inte med ett ord nämner han var statistiken kommer från eller hur det räknas.
Bara en massa tyckande som belägger Josefssons tes.
Majblommans siffror känns verkligen inte bra. Men tror någon att föräldrar med svår ekonomisk situation verkligen har råd att lägga 5000-10000 kronor om året på glasögon? Om man har ett barn, två barn eller tre? Förstår ni inte att detta är svårt och faktiskt helt omöjligt ibland?
Josefssons slakt av Majblomman är verkligen sorglig. För vem tror han tjänar på detta? Tror han att Majblomman i hemlighet är köpta av en lömsk glasögonlobby?
Det absolut värsta i programmet är ändå intervjun med kvinnan som vill vara anonym. Hon som tar emot pengar "utan att prestera något" som Josefsson uttryckte det.
När kamerna fokuserar på hennes gravida mage så rodnar jag av ilska.
Vad ända in i glödhetaste vill Josefsson säga med det? Vill han säga att hon borde skämmas som sitter där och tar emot bidrag och samtidigt minsann har rullat runt i sänghalmen och tänker sätta ett barn till världen? Här borde hela produktionen skämmas å det grövsta för sin syn på denna kvinna och hennes medsystrar i liknade situationer.
Janne Josefsson och Uppdrag granskning för på människor skuld och skam som de inte förtjänar. Och jag skäms för hur han använder sin mediala makt. Det är ju fruktansvärt märkligt att det inte finns någon skam i att ta emot bidrag i form av skattesubventionerade barnflickor, bartenders och trädgårdsarbetare. Så fort bidragen handlar om överlevnad, ja då ska vi skämmas.
Hade han verkligen förväntat sig att människor skulle stå på kö för att visa upp sina trasiga skor?
Köa för att bekänna sin fattigdom och sin hunger? Köa för att visa upp barn som blir mobbade och barn som blir utan både det ena och det andra? Köa för att visa upp det som man i vår tid ljuger, bedrar och gör allt för att gömma undan?
Trodde han att de skulle köa för en intervju med en man som får de flesta att flacka med blicken och darra vare sig de gjort något eller inte....skulle inte tro det. Och naturligtvis, bara för att Josefsson inga hittar så finns det inga fattiga barn.
Men så skönt då. Tack Janne.
Läs gärna Aftonbladet som granskar granskaren.
Det är sorgligt om Majblomman handskats ovarsamt med siffror.
Det är sorgligt att Rädda Barnens olyckliga kampanj får så stor uppmärksamhet.
Allra mest sorgligt är det ändå att Janne Josefsson använder sin makt på ett så skamlöst sätt.
Programmet väljer att helt borse från att ens nudda vid varför barnfattigdom diskuteras. De väljer att helt strunta i att Rädda Barnens siffror i grunden baseras på tung statistik från SCB och forskare som Tapio Salonen.
Marika Lindgren Åsbrink skriver bland annat så här:
"Enligt Rädda barnen lever i Sverige idag 242 000 barn i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Den här siffran är framtagen av forskare och ifrågasätts inte i Uppdrag gransknings reportage. Rädda barnens fattigdomsbegrepp är inte heller relativt, vilket många verkar tro."
Vidare har hon fastnat för samma faktum som jag gör när jag ser Uppdrag granskning:
"Uppdrag gransknings reportage kretsade i hög grad kring huruvida det finns barn i Sverige som inte får äta sig mätta eller som går klädda i sommarkläder på vintern. Personer i bostadsområden där barnfattigdomen skulle vara hög intervjuades och fick svara på frågor om barnen som bodde där saknade mat och kläder. Nä, sa de flesta."
Marika noterar att vi bör läsa också Susanna Alakoski om vad fattigdom innebär.
Josefsson kilar runt och letar fattiga, trasiga och hungriga barn. Och hittar inga. Han hittar flera som säger att detta inte är sant. Och Josefsson kan pusta ut, han har rätt i sina aningar, barnen är inte vare sig trasiga eller fattiga. Puh... Inte med ett ord nämner han var statistiken kommer från eller hur det räknas.
Bara en massa tyckande som belägger Josefssons tes.
Majblommans siffror känns verkligen inte bra. Men tror någon att föräldrar med svår ekonomisk situation verkligen har råd att lägga 5000-10000 kronor om året på glasögon? Om man har ett barn, två barn eller tre? Förstår ni inte att detta är svårt och faktiskt helt omöjligt ibland?
Josefssons slakt av Majblomman är verkligen sorglig. För vem tror han tjänar på detta? Tror han att Majblomman i hemlighet är köpta av en lömsk glasögonlobby?
Det absolut värsta i programmet är ändå intervjun med kvinnan som vill vara anonym. Hon som tar emot pengar "utan att prestera något" som Josefsson uttryckte det.
När kamerna fokuserar på hennes gravida mage så rodnar jag av ilska.
Vad ända in i glödhetaste vill Josefsson säga med det? Vill han säga att hon borde skämmas som sitter där och tar emot bidrag och samtidigt minsann har rullat runt i sänghalmen och tänker sätta ett barn till världen? Här borde hela produktionen skämmas å det grövsta för sin syn på denna kvinna och hennes medsystrar i liknade situationer.
Janne Josefsson och Uppdrag granskning för på människor skuld och skam som de inte förtjänar. Och jag skäms för hur han använder sin mediala makt. Det är ju fruktansvärt märkligt att det inte finns någon skam i att ta emot bidrag i form av skattesubventionerade barnflickor, bartenders och trädgårdsarbetare. Så fort bidragen handlar om överlevnad, ja då ska vi skämmas.
Hade han verkligen förväntat sig att människor skulle stå på kö för att visa upp sina trasiga skor?
Köa för att bekänna sin fattigdom och sin hunger? Köa för att visa upp barn som blir mobbade och barn som blir utan både det ena och det andra? Köa för att visa upp det som man i vår tid ljuger, bedrar och gör allt för att gömma undan?
Trodde han att de skulle köa för en intervju med en man som får de flesta att flacka med blicken och darra vare sig de gjort något eller inte....skulle inte tro det. Och naturligtvis, bara för att Josefsson inga hittar så finns det inga fattiga barn.
Men så skönt då. Tack Janne.
Läs gärna Aftonbladet som granskar granskaren.
fredag 11 januari 2013
Fredagsmys
Nej, de anställda på SAS de satte nog sitt fredagsmys i halsen idag. Det är kämpigt att förklara för de anställda hur det kan komma sig att några får bonus i miljonklassen när andra får lönesänkningar och sämre förmåner. Det går inte riktigt ihop sig på något sätt.
Mitt fredagsmys ska bestå i aggressivt ignorerande av snöstorm.
Till det vill jag ha levande ljus i massor, chevrégratinerad rådjursfilé, lyxpommes och rödvinssås.
Mitt fredagsmys ska bestå i aggressivt ignorerande av snöstorm.
Till det vill jag ha levande ljus i massor, chevrégratinerad rådjursfilé, lyxpommes och rödvinssås.
torsdag 10 januari 2013
De pinsamma mästerkockarna...
Julen ligger bakom mig och att döma av trängseln i simhallen igår så är det ett och annat nyårslöfte som ska till att uppfyllas. "Vi kör väl som vanligt", sa min goa simkamrat och så tänkte vi nog båda att det nog blir mera utrymme snart...
Det mesta verkar vara som vanligt i världen. Det går fort att komma in i jobb och vanlig lunk. Ikväll börjar Antikrundan på teve och....ja, det ska erkännas direkt; jag gillar verkligen Antikrundan.
Det program som jag vill orda lite om är fyrans Mästerkockarna. Om vi bortser från störningsmomentet som alltid är reklam så brukar jag gilla Mästerkockarna. Särskilt Leif Mannerström som försöker vara riktigt grizzlybjörnskrämmande men alltid verkar hamna i nallebjörnsberördhet över deltagarnas insatser. Han verkar så äkta. Programmet är ett spel och en tävling som ska locka tittare och då kan juryns samspel naturligtvis skruvas upp för att skapa snackisar. Det stör mig inte alls. Tvärtom har det givit många goda skratt.
Det stör mig heller inte att Morberg är superbrutal mot darrande deltagare som gärna vill ha lite beröm.
Det som stör mig är det pinsamma machospelandet som gång på gång visas de kvinnliga deltagarna. Första grejen så skruvade jag mig i soffan och tyckte sannerligen att det var pinsamt när en deltagare får svara på frågan från Per Morberg om vem av juryfarbröderna hon ville dejta. Jag kan ha fel men så vitt jag vet så är de alla tre gifta män som inte ska dejta någon, om ens hypotetiskt. Morberg är ju den som mest sprätter runt och spelar på att det står en darrande 19-åring och tycker att han är SÅ fantastisk och SÅ tjusig. Samtidigt som hon försöker göra en schysst crepé. Fortsätter detta så känns mat- och tävlingsfokus lite solkigt.
Tänk er hur det skulle se ut om Karin Fransson satt i juryn och sprang omkring och spände ögonen i ungtupparna. Viftade lite med fransarna och frågade vilka örter som grabben har provat....och om han kan tänka sig en natt på lilla hotellet.... Nej men för fan.
Låt oss slippa de stora anspelningarna i Mästerkockarna. Jag respekterar verkligen Per Morberg som skådis och i Inkognito gjorde han en fantastisk insats, mycket bra serie! Men machotramset i Mästerkockarna som flera av kvinnorna får vara med om kan jag vara utan.
Det mesta verkar vara som vanligt i världen. Det går fort att komma in i jobb och vanlig lunk. Ikväll börjar Antikrundan på teve och....ja, det ska erkännas direkt; jag gillar verkligen Antikrundan.
Det program som jag vill orda lite om är fyrans Mästerkockarna. Om vi bortser från störningsmomentet som alltid är reklam så brukar jag gilla Mästerkockarna. Särskilt Leif Mannerström som försöker vara riktigt grizzlybjörnskrämmande men alltid verkar hamna i nallebjörnsberördhet över deltagarnas insatser. Han verkar så äkta. Programmet är ett spel och en tävling som ska locka tittare och då kan juryns samspel naturligtvis skruvas upp för att skapa snackisar. Det stör mig inte alls. Tvärtom har det givit många goda skratt.
Det stör mig heller inte att Morberg är superbrutal mot darrande deltagare som gärna vill ha lite beröm.
Det som stör mig är det pinsamma machospelandet som gång på gång visas de kvinnliga deltagarna. Första grejen så skruvade jag mig i soffan och tyckte sannerligen att det var pinsamt när en deltagare får svara på frågan från Per Morberg om vem av juryfarbröderna hon ville dejta. Jag kan ha fel men så vitt jag vet så är de alla tre gifta män som inte ska dejta någon, om ens hypotetiskt. Morberg är ju den som mest sprätter runt och spelar på att det står en darrande 19-åring och tycker att han är SÅ fantastisk och SÅ tjusig. Samtidigt som hon försöker göra en schysst crepé. Fortsätter detta så känns mat- och tävlingsfokus lite solkigt.
Tänk er hur det skulle se ut om Karin Fransson satt i juryn och sprang omkring och spände ögonen i ungtupparna. Viftade lite med fransarna och frågade vilka örter som grabben har provat....och om han kan tänka sig en natt på lilla hotellet.... Nej men för fan.
Låt oss slippa de stora anspelningarna i Mästerkockarna. Jag respekterar verkligen Per Morberg som skådis och i Inkognito gjorde han en fantastisk insats, mycket bra serie! Men machotramset i Mästerkockarna som flera av kvinnorna får vara med om kan jag vara utan.
onsdag 19 december 2012
Julen - min version
Julen har diskuterats flitigt bland vänner på facebook nu en tid. Och därför kan jag inte låta bli att ge min reflektion, den lite längre varianten. Griniga Johan Westerholm är egentligen mindre grinig än vad han vill framstå som. I dag duggar klokskaperna lika tätt som regnet i Jönköping gjorde i måndags kväll.
Julen ska firas så att man trivs med den. Punkt.
Jag vet inte exakt varför julkorten i alla år varit min stora fasa, men så är det. Julkortshelvetet. Som så mycket annat så föll julkorten på min lott och därmed naturligtvis ansvaret för att alla som ska ha ett julkort också får ett. Ansvaret för fasan när man inser att man fått ett julkort som inte återgäldats. Ja, ni vet, det ska ju naturligtvis vara samma antal ut som in i brevlådan.
Nu vågar jag VÄGRA julkort. I år är det tredje eller möjligen fjärde julen som jag har modet att stå emot julkortspressen. Jag tycker fortfarande mycket om mina vänner och släktingar men jag skickar inte julkort. Vitsen med att bekosta kort och frimärke gynnar bara tillverkare och Posten. Julkortet till mor skulle vara enklare att ge henne i handen eftersom vi ändå ses hela julafton OCH dagen före julafton. Men så enkelt är det inte. Och helt okontroversiell är nog inte min julkortsvägran. Mor skickar fortfarande julkort men bara med sonens namn på... Jag väljer att tro på att det helt enkelt beror på att hon djupt respekterar min "våga vägra julkort" inställning!
Vare sig den är i glada släktingars sällskap eller i ensamhet så ska firandet helst vara självvalt. Alla väljer inte ensamheten men det finns de som gör det. Det har jag respekt för. De som väljer bort avlägsna släktingars ylande barn som far runt över möbler, hänger i gardiner och kastar julpapper överallt, ja, dem har jag stor förståelse för. Finns ingen anledning att fira julen på ett sätt man inte vill!
Men i en familj så kompromissar man. Jag ska fira jul med mannen i mitt liv, sonen och med mor. Flera behövs inte.
Precis som i många andra fall så är det före jul som är det fina. Längtan, väntan och så vidare. Ja, jag vill ha lussekatter och pepparkakor. Och min egen svartvinbärssill. Plus några saker till. Men jag bakar bara för att jag vill och för at det är mitt sätt att både njuta och koppla av. Att få baka och laga mat är njutning. Trivsel och trevnad. För mig. Jag ska tyvärr erkänna för Hr Westerholm att Ernst Kirschsteiger kommer fylla teverutan hemma alla kvällar som han pysslar i tv 4. Inte för hans skull utan för att det han gör ofta (inte alltid) är snyggt, enkelt och maten så god...sorry Johan... Jag ser gärna andra som pysslar järnet men jag gör inte allt sånt! Icke! (I alla fall inte såååååå mycket, men lite halm och granris är väl okej?)
Innan jul är det fina. Sedan ska graneländet ut, snabbt som ögat. Tjugondag knut inväntas inte. Ut med granen och in med väntan på vår. Så är det för mig.
I år blir klapparna inte så dyra för i år ska vi fara till palmer och sol så fort det bara går. Det ser jag fram emot mera än julen! Tänk, jag köpte mig en egen julklapp i dag! I förskott....den ska jag ha på mig både julafton och nyårsafton. Helt onödigt nödvändigt.
Men, för julen har ett stort men, låt oss glömma onödiga inköp, julstress och stressen för att hinna allt innan ledigheten äntligen ska ge oss vila och återhämtning. Tänka på dem som är ensamma utan att vilja vara det. De som vräks från sina hem trots att kristdemokraternas Maria Larsson lovade nolltolerans mot vräkningar av barn. De som inte har annat än till maten på bordet och det långt ifrån det överdåd som många bullar upp.
Hos Rädda Barnen kan man handla julklappar som gör gott. Det är en fin idé.
God jul på er hur ni än vill ha den!
Julen ska firas så att man trivs med den. Punkt.
Jag vet inte exakt varför julkorten i alla år varit min stora fasa, men så är det. Julkortshelvetet. Som så mycket annat så föll julkorten på min lott och därmed naturligtvis ansvaret för att alla som ska ha ett julkort också får ett. Ansvaret för fasan när man inser att man fått ett julkort som inte återgäldats. Ja, ni vet, det ska ju naturligtvis vara samma antal ut som in i brevlådan.
Nu vågar jag VÄGRA julkort. I år är det tredje eller möjligen fjärde julen som jag har modet att stå emot julkortspressen. Jag tycker fortfarande mycket om mina vänner och släktingar men jag skickar inte julkort. Vitsen med att bekosta kort och frimärke gynnar bara tillverkare och Posten. Julkortet till mor skulle vara enklare att ge henne i handen eftersom vi ändå ses hela julafton OCH dagen före julafton. Men så enkelt är det inte. Och helt okontroversiell är nog inte min julkortsvägran. Mor skickar fortfarande julkort men bara med sonens namn på... Jag väljer att tro på att det helt enkelt beror på att hon djupt respekterar min "våga vägra julkort" inställning!
Vare sig den är i glada släktingars sällskap eller i ensamhet så ska firandet helst vara självvalt. Alla väljer inte ensamheten men det finns de som gör det. Det har jag respekt för. De som väljer bort avlägsna släktingars ylande barn som far runt över möbler, hänger i gardiner och kastar julpapper överallt, ja, dem har jag stor förståelse för. Finns ingen anledning att fira julen på ett sätt man inte vill!
Men i en familj så kompromissar man. Jag ska fira jul med mannen i mitt liv, sonen och med mor. Flera behövs inte.
Precis som i många andra fall så är det före jul som är det fina. Längtan, väntan och så vidare. Ja, jag vill ha lussekatter och pepparkakor. Och min egen svartvinbärssill. Plus några saker till. Men jag bakar bara för att jag vill och för at det är mitt sätt att både njuta och koppla av. Att få baka och laga mat är njutning. Trivsel och trevnad. För mig. Jag ska tyvärr erkänna för Hr Westerholm att Ernst Kirschsteiger kommer fylla teverutan hemma alla kvällar som han pysslar i tv 4. Inte för hans skull utan för att det han gör ofta (inte alltid) är snyggt, enkelt och maten så god...sorry Johan... Jag ser gärna andra som pysslar järnet men jag gör inte allt sånt! Icke! (I alla fall inte såååååå mycket, men lite halm och granris är väl okej?)
Innan jul är det fina. Sedan ska graneländet ut, snabbt som ögat. Tjugondag knut inväntas inte. Ut med granen och in med väntan på vår. Så är det för mig.
I år blir klapparna inte så dyra för i år ska vi fara till palmer och sol så fort det bara går. Det ser jag fram emot mera än julen! Tänk, jag köpte mig en egen julklapp i dag! I förskott....den ska jag ha på mig både julafton och nyårsafton. Helt onödigt nödvändigt.
Men, för julen har ett stort men, låt oss glömma onödiga inköp, julstress och stressen för att hinna allt innan ledigheten äntligen ska ge oss vila och återhämtning. Tänka på dem som är ensamma utan att vilja vara det. De som vräks från sina hem trots att kristdemokraternas Maria Larsson lovade nolltolerans mot vräkningar av barn. De som inte har annat än till maten på bordet och det långt ifrån det överdåd som många bullar upp.
Hos Rädda Barnen kan man handla julklappar som gör gott. Det är en fin idé.
God jul på er hur ni än vill ha den!
onsdag 21 november 2012
Kvinnodominans utan kvotering
Idag är jag stolt över att tillhöra ett härligt partidistrikt - Socialdemokraterna i Kalmar län! Vi har 14 ombud som ska till partikongressen. När medlemmarna fått säga sitt så är det 10 av dessa 14 som är kvinnor.
Valet har naturligtvis föregåtts av en hel del kvotering beroende på var i vårt avlånga län man bor och hur många medlemmar man har. Det har nominerats in män och kvinnor i princip i lika stor utsträckning och sedan röstade vi.
På kvinnor...
En del valkretsar så som min egen, röstade fram bara kvinnor. Nu måste det ju till och med vara på det viset att de manliga medlemmarna även de röstade fram kvinnorna! Vi kan omöjligt ha klarat detta på egen hand.
10 av 14 är kvinnor. Medlemmarna har röstat. Någon i min närhet påstår att detta inte hänt på de över 20 år som personen varit aktiv. Bara det är ju spännande.
Tillåt mig ha en teori som har med begreppet "varannan damernas" att göra. Fram till en viss tidpunkt för inte alls så länge sedan sattes allsköns partilistor samman efter "kompetens" och inte efter könstillhörighet.
Sedan blev det ju helt politiskt inkorrekt och kvinnor kvoterades in, inte helt utan motstånd, på varannan plats på listorna. Det så kallade "varannan damernas" var ett faktum. Sedan den dagen har ju kvinnor tagit plats och gjort en massa saker. Varannan damernas har då och då varit ett argument för att männen ska få varannan plats och nu har det hänt något mera. Något större.
Det fanns massor av män att välja på men medlemmarna valde kvinnor till stor del.
Är vi ånyo tillbaka på ruta ett att det är kompetens och inte kön som styr?
Jag vill avsluta med att gratulera alla er som ska åka på denna urviktiga kongress där det ska sättas en helt ny agenda för den socialdemokratiska politiken!
Kram och grattis till er, jag är stolt!
Valkrets 1
Gunnar Jansson, Västervik, utbildningskoordinator, född 1954.
Berit Thall, Västervik, omsorgspersonal, född 1952.
Valkrets 2
Helen Nilsson, Vimmerby, undersköterska, född 1958.
Rosie Folkesson, teknik- och administrationsansvarig, född 1963.
Valkrets 3
Renée Solstad, Mönsterås, omsorgsassistent/fackligt förtroendevald, född 1950.
Lejla Bajraktarevic, Mönsterås, egen företagare, född 1978.
Kochar Ismaill Ahmad, Mönsterås, lärare/undersköterska, född 1972.
Valkrets 4
Maria Ixcot Nilsson, Emmaboda, lärare, född 1974.
Anders Lundell, Nybro, ombudsman, född 1971.
Martina Aronsson, Alsterbro, systemförvaltare, född 1974.
Valkrets 5
Anette Lingmerth, Kalmar, kommunalråd, född 1960.
Anders Henriksson, Kalmar, landstingsråd, född 1961.
Jussi Gröhn, Kalmar, ombudsman, född 1967.
Valkrets 6
Malin Hedberg, Färjestaden, arbetsledare, född 1976.
Valet har naturligtvis föregåtts av en hel del kvotering beroende på var i vårt avlånga län man bor och hur många medlemmar man har. Det har nominerats in män och kvinnor i princip i lika stor utsträckning och sedan röstade vi.
På kvinnor...
En del valkretsar så som min egen, röstade fram bara kvinnor. Nu måste det ju till och med vara på det viset att de manliga medlemmarna även de röstade fram kvinnorna! Vi kan omöjligt ha klarat detta på egen hand.
10 av 14 är kvinnor. Medlemmarna har röstat. Någon i min närhet påstår att detta inte hänt på de över 20 år som personen varit aktiv. Bara det är ju spännande.
Tillåt mig ha en teori som har med begreppet "varannan damernas" att göra. Fram till en viss tidpunkt för inte alls så länge sedan sattes allsköns partilistor samman efter "kompetens" och inte efter könstillhörighet.
Sedan blev det ju helt politiskt inkorrekt och kvinnor kvoterades in, inte helt utan motstånd, på varannan plats på listorna. Det så kallade "varannan damernas" var ett faktum. Sedan den dagen har ju kvinnor tagit plats och gjort en massa saker. Varannan damernas har då och då varit ett argument för att männen ska få varannan plats och nu har det hänt något mera. Något större.
Det fanns massor av män att välja på men medlemmarna valde kvinnor till stor del.
Är vi ånyo tillbaka på ruta ett att det är kompetens och inte kön som styr?
Jag vill avsluta med att gratulera alla er som ska åka på denna urviktiga kongress där det ska sättas en helt ny agenda för den socialdemokratiska politiken!
Kram och grattis till er, jag är stolt!
Valkrets 1
Gunnar Jansson, Västervik, utbildningskoordinator, född 1954.
Berit Thall, Västervik, omsorgspersonal, född 1952.
Valkrets 2
Helen Nilsson, Vimmerby, undersköterska, född 1958.
Rosie Folkesson, teknik- och administrationsansvarig, född 1963.
Valkrets 3
Renée Solstad, Mönsterås, omsorgsassistent/fackligt förtroendevald, född 1950.
Lejla Bajraktarevic, Mönsterås, egen företagare, född 1978.
Kochar Ismaill Ahmad, Mönsterås, lärare/undersköterska, född 1972.
Valkrets 4
Maria Ixcot Nilsson, Emmaboda, lärare, född 1974.
Anders Lundell, Nybro, ombudsman, född 1971.
Martina Aronsson, Alsterbro, systemförvaltare, född 1974.
Valkrets 5
Anette Lingmerth, Kalmar, kommunalråd, född 1960.
Anders Henriksson, Kalmar, landstingsråd, född 1961.
Jussi Gröhn, Kalmar, ombudsman, född 1967.
Valkrets 6
Malin Hedberg, Färjestaden, arbetsledare, född 1976.
torsdag 8 november 2012
En livets politik
Jag släpper knappt boken just nu. Jag har ett djupt och girigt läsbehov. Slukar den ena efter den andra. Läser djuplodande artiklar, funderar och drar slutsatser.
På kort tid har jag läst Mikael Romeros bok om Mona Sahlin, Fredrik Lobergs bok om Håkan Juholt, Knapptryckarkompaniet av Anne-Marie Pålsson och Eva Franchells bok Partiet. Innan dess har jag med förkärlek under åren även plöjt tegelstenar av gamla ministrar. Bra som dåliga. Min drivkraft är viljan att se bakom kulisserna och få större förståelse för människorna, deras handlingar och för resultatet.
Jag varvar läsningen med skönlitteratur men snart är jag tillbaka i verklighetsskildringar igen. Just nu ligger Susanna Alakoskis "Oktober i fattigsverige" på mitt bord.
Det är i nuet jag tänker att politiken faktiskt ska kunna göra mera skillnad. I Susanna Alakoskis värld så ska det gå att förändra. Hemlöshet går att utrota med socialpolitik och bostadspolitik. Det är bara viljan som fattas.
Jag har en god vän som alltid ger till de hemlösa som tigger pengar. När jag senast besökte Stockholm så konstaterade jag att hon får ha en stor budget för sina gåvor framöver. De som tigger har blivit så många flera. Och det var inte så länge sedan jag senast besökte vår huvudstad.
Tiggarna sitter i kylan och de sitter på knä. Tysta. Själv vill jag skrika.
Jag återkommer till politiken och till viljan. Ständigt denna vilja. Min enda drivkraft som politker är viljan att förändra samhället till det bättre. Men jag är besviken.
Jag är besviken på alla dem som verkligen borde kunna dra de stora penseldragen, visa vägen, leda och ge hopp. Kanske såg vi en glimt av detta i Barack Obama, kanske inte. Fattigdomen och behoven i USA är enorma. En näst intill omänsklig uppgift.
Susanna Alakoski citerar i boken en av mina absoluta favoriter, Majgull Axelsson. "Fattigdom är sällan den enskildes fel. Rikedom är lika sällan den enskildes förtjänst. Båda tillstånden är det samlade resultatet av ett antal polititiska, ekonomiska och mänskliga tillfälligheter."
Det är ständigt så många ursäkter och så många saker att ta hänsyn till. Maktmänniskor som förväntas få sin vilja fram och kapital som flyttas. Arbetstillfällen som går runt i världen till lägstbjudande. Överallt finns undflyende politiker som inte tar de riktigt svåra besluten. Politiker utan vilja finns det gott om. Tyvärr.
Samhällsförändring tar tid. Men det är klart att det går. Det handlar om vilja och beslutsamhet. Få människor att dra åt samma håll, mot ett mål.
Men summan av min läsning är dyster. Mikael Romero är övertydlig och ger oss sin bild av Mona Sahlin. En i hans ögon ofelbar kvinna med nära nog omänskliga krafter. Jag försöker se bortom hans dyrkan och känner i grunden att vi tappade bort Mona. Vi tappade bort det som hade kunnat ge oss det som i alla fall jag söker. Förändring. Nu är vi tillbaka i det trygga tillståndet med en medelålder man i ledningen igen. Tåget tuffar på liksom.
Oavsett varför det gick som det gjorde så tror jag inte Mona Sahlin hade en chans ens från början. Precis som för Håkan Juholt så fanns det för många människor emot. Nu säger jag inte att Håkan Juholt är ofelbar, tvärt om. Han begick sina misstag. Lobergs bok däremot antyder motsatsen på ett ganska oblygt sätt. När Håkan Juholt beklagar att han inte knöt upp människor och skapade kontakter med "klägget i Stockholm" så vill det till att påpeka att han själv tillhört den inre cirkeln i Kalmar län under så många år. Klägg är hans ord, jag vill påstå att inre cirklar finns det på alla nivåer. Konstellationer som har mera info än andra, som delar den med varandra via lågmälda samtal. På ett högst uteslutande sätt. Den finns i kommuner, i landsting och i partidistrikt. Håkan Juholt må ha överraskats över hur det kändes att stå lite utanför, men han kan inte vara omedveten om att fenomenet existerar.
Eva Franchells bok Partiet gnager mig. För jag inser att i ett parti där vi alla håller alla människors lika värde högt utåt så verkar det vara mycket värre med den saken inåt. Inom partiet. Där har vi hierarkier, Juholt kallar det klägg, där många anser sig vara så mycket mera värda än andra. Jag känner skam när jag läser om hur faktiskt Anna Lindh behandlades. Skam över att Franchell faktiskt tvivlar på att hon skulle blivit en bra partiledare. De andra hade inte tillåtit det. Männen i hennes närhet.
Till syvende och sist är jag tillbaka i viljan. När politiken blir en karriärväg där viljan står tillbaka är inte besluten så viktiga längre. Jag läste någonstans att det är efter politiken som vi alla ska dömas. Hur vi lever efter politiken. Vem vi tjänar senare och i vilka syften. Hur vi kryper undan pensionsavdrag genom att ta ut aktieutdelning i stället för lön. Hur vi fattar beslut om höjd pensionsålder och lägre pensioner för alla andra utom oss själva. Tunga fallskärmar när andra får halva lönen i a-kassa. Fri sjukvård när andra inte har råd att vare sig gå till tandläkare, doktor eller plocka ut sin receptbelagda medicin. Fri bostad när andra ingen har. Listan kan göras lång. Men bara för att ett regelverk är utformat på ett visst vis så kommer det aldrig att hålla om moralen säger annat. Det går inte att skapa en gräddfil för sig själv samtidigt som andra får det ständigt sämre. Det gäller att alltid vara beredd att skita ned sig, vara där och känna. Aldrig glömma hur det var att inte ha.
Men hur gör den som inga egna minnen har? Fortsätter ni casha in pensionen i slutet av månaden? Tittar ni bort när den tysta tiggaren höjer sina händer?
Framförallt; hade ni aldrig någon vilja?
På kort tid har jag läst Mikael Romeros bok om Mona Sahlin, Fredrik Lobergs bok om Håkan Juholt, Knapptryckarkompaniet av Anne-Marie Pålsson och Eva Franchells bok Partiet. Innan dess har jag med förkärlek under åren även plöjt tegelstenar av gamla ministrar. Bra som dåliga. Min drivkraft är viljan att se bakom kulisserna och få större förståelse för människorna, deras handlingar och för resultatet.
Jag varvar läsningen med skönlitteratur men snart är jag tillbaka i verklighetsskildringar igen. Just nu ligger Susanna Alakoskis "Oktober i fattigsverige" på mitt bord.
Det är i nuet jag tänker att politiken faktiskt ska kunna göra mera skillnad. I Susanna Alakoskis värld så ska det gå att förändra. Hemlöshet går att utrota med socialpolitik och bostadspolitik. Det är bara viljan som fattas.
Jag har en god vän som alltid ger till de hemlösa som tigger pengar. När jag senast besökte Stockholm så konstaterade jag att hon får ha en stor budget för sina gåvor framöver. De som tigger har blivit så många flera. Och det var inte så länge sedan jag senast besökte vår huvudstad.
Tiggarna sitter i kylan och de sitter på knä. Tysta. Själv vill jag skrika.
Jag återkommer till politiken och till viljan. Ständigt denna vilja. Min enda drivkraft som politker är viljan att förändra samhället till det bättre. Men jag är besviken.
Jag är besviken på alla dem som verkligen borde kunna dra de stora penseldragen, visa vägen, leda och ge hopp. Kanske såg vi en glimt av detta i Barack Obama, kanske inte. Fattigdomen och behoven i USA är enorma. En näst intill omänsklig uppgift.
Susanna Alakoski citerar i boken en av mina absoluta favoriter, Majgull Axelsson. "Fattigdom är sällan den enskildes fel. Rikedom är lika sällan den enskildes förtjänst. Båda tillstånden är det samlade resultatet av ett antal polititiska, ekonomiska och mänskliga tillfälligheter."
Det är ständigt så många ursäkter och så många saker att ta hänsyn till. Maktmänniskor som förväntas få sin vilja fram och kapital som flyttas. Arbetstillfällen som går runt i världen till lägstbjudande. Överallt finns undflyende politiker som inte tar de riktigt svåra besluten. Politiker utan vilja finns det gott om. Tyvärr.
Samhällsförändring tar tid. Men det är klart att det går. Det handlar om vilja och beslutsamhet. Få människor att dra åt samma håll, mot ett mål.
Men summan av min läsning är dyster. Mikael Romero är övertydlig och ger oss sin bild av Mona Sahlin. En i hans ögon ofelbar kvinna med nära nog omänskliga krafter. Jag försöker se bortom hans dyrkan och känner i grunden att vi tappade bort Mona. Vi tappade bort det som hade kunnat ge oss det som i alla fall jag söker. Förändring. Nu är vi tillbaka i det trygga tillståndet med en medelålder man i ledningen igen. Tåget tuffar på liksom.
Oavsett varför det gick som det gjorde så tror jag inte Mona Sahlin hade en chans ens från början. Precis som för Håkan Juholt så fanns det för många människor emot. Nu säger jag inte att Håkan Juholt är ofelbar, tvärt om. Han begick sina misstag. Lobergs bok däremot antyder motsatsen på ett ganska oblygt sätt. När Håkan Juholt beklagar att han inte knöt upp människor och skapade kontakter med "klägget i Stockholm" så vill det till att påpeka att han själv tillhört den inre cirkeln i Kalmar län under så många år. Klägg är hans ord, jag vill påstå att inre cirklar finns det på alla nivåer. Konstellationer som har mera info än andra, som delar den med varandra via lågmälda samtal. På ett högst uteslutande sätt. Den finns i kommuner, i landsting och i partidistrikt. Håkan Juholt må ha överraskats över hur det kändes att stå lite utanför, men han kan inte vara omedveten om att fenomenet existerar.
Eva Franchells bok Partiet gnager mig. För jag inser att i ett parti där vi alla håller alla människors lika värde högt utåt så verkar det vara mycket värre med den saken inåt. Inom partiet. Där har vi hierarkier, Juholt kallar det klägg, där många anser sig vara så mycket mera värda än andra. Jag känner skam när jag läser om hur faktiskt Anna Lindh behandlades. Skam över att Franchell faktiskt tvivlar på att hon skulle blivit en bra partiledare. De andra hade inte tillåtit det. Männen i hennes närhet.
Till syvende och sist är jag tillbaka i viljan. När politiken blir en karriärväg där viljan står tillbaka är inte besluten så viktiga längre. Jag läste någonstans att det är efter politiken som vi alla ska dömas. Hur vi lever efter politiken. Vem vi tjänar senare och i vilka syften. Hur vi kryper undan pensionsavdrag genom att ta ut aktieutdelning i stället för lön. Hur vi fattar beslut om höjd pensionsålder och lägre pensioner för alla andra utom oss själva. Tunga fallskärmar när andra får halva lönen i a-kassa. Fri sjukvård när andra inte har råd att vare sig gå till tandläkare, doktor eller plocka ut sin receptbelagda medicin. Fri bostad när andra ingen har. Listan kan göras lång. Men bara för att ett regelverk är utformat på ett visst vis så kommer det aldrig att hålla om moralen säger annat. Det går inte att skapa en gräddfil för sig själv samtidigt som andra får det ständigt sämre. Det gäller att alltid vara beredd att skita ned sig, vara där och känna. Aldrig glömma hur det var att inte ha.
Men hur gör den som inga egna minnen har? Fortsätter ni casha in pensionen i slutet av månaden? Tittar ni bort när den tysta tiggaren höjer sina händer?
Framförallt; hade ni aldrig någon vilja?
onsdag 24 oktober 2012
Märkliga tider nu
Oj.
Vi lever i en märklig tid.
Tomten har faktiskt gått i konkurs.
Stålmannen tänker lägga journalistiken på hyllan och börjar blogga i stället.
Samt.
Ny forskning visar att män är bättre än kvinnor.
Ser ni sambandet? Nej, faktiskt inte jag heller. Det man fattar är ju att det är nya tider....på många sätt. Men eftersom forskaren som gjort studien som drar slutsatsen att män är bättre än kvinnor på att göra flera saker samtidigt råkar vara man så behömer jag tyvärr sanningshalten som låg, mycket låg.
Faktum är att jag hittar förklaringen när jag läser om hur studien gått till:
"Försökspersonerna fick hålla reda på tre digitala räkneverk med löpande sifferserier, räkneverk som gick i olika hastigheter och var dolda av färgade fält på datorskärmen. Deltagarna skulle markera när vissa sifferserier visades och fick titta på räkneverken hur ofta de ville. Samtidigt skulle de också hålla reda på vanliga svenska namn som dök upp ovanför räkneverken ett i taget. När samma namn återkom efter fyra steg skulle försökspersonen trycka på en musknapp."
Genom att utsätta 160 kvinnor och män för en fullkommligt meningslös sysselsättning så visade det sig att männen var bäst.
Kvinnorna sparade sitt krut till meningsfulla grejer....
Vi lever i en märklig tid.
Tomten har faktiskt gått i konkurs.
Stålmannen tänker lägga journalistiken på hyllan och börjar blogga i stället.
Samt.
Ny forskning visar att män är bättre än kvinnor.
Ser ni sambandet? Nej, faktiskt inte jag heller. Det man fattar är ju att det är nya tider....på många sätt. Men eftersom forskaren som gjort studien som drar slutsatsen att män är bättre än kvinnor på att göra flera saker samtidigt råkar vara man så behömer jag tyvärr sanningshalten som låg, mycket låg.
Faktum är att jag hittar förklaringen när jag läser om hur studien gått till:
"Försökspersonerna fick hålla reda på tre digitala räkneverk med löpande sifferserier, räkneverk som gick i olika hastigheter och var dolda av färgade fält på datorskärmen. Deltagarna skulle markera när vissa sifferserier visades och fick titta på räkneverken hur ofta de ville. Samtidigt skulle de också hålla reda på vanliga svenska namn som dök upp ovanför räkneverken ett i taget. När samma namn återkom efter fyra steg skulle försökspersonen trycka på en musknapp."
Genom att utsätta 160 kvinnor och män för en fullkommligt meningslös sysselsättning så visade det sig att männen var bäst.
Kvinnorna sparade sitt krut till meningsfulla grejer....
fredag 19 oktober 2012
Banker går före människor
Igår kväll så blev jag bedrövad när jag kikade på nyheterna. Lite extra bedrövad.
Reportaget visade den ansamma spanska mamman som hade köpt en lägenhet med banklån för några år sedan. Hon fick se månadskostnaderna mångdubblas och nu var hon skuldsatt upp över öronen. I handen hade hon papper på att hon och hennes två barn i dagarna skulle bli vräkta. När hon ringde de spanska myndigheterna så berättade de att det skulle komma att ta hand om hennes barn på något sätt. Själv skulle hon få bo på någor härbärge.
Kvinnan nöjde sig inte med detta. Sargad av oro så gick hon till banken som skulle kasta ut henne och parkerade sig i foajen. Där tänkte hon sitta och hungerstrejka. Hon ville få fram sitt budskap: ge inte nödlån till en bank som beter sig på detta vis. I takt med att hon fick medial uppmärksamhet så fick banken kalla fötter.
Reportaget visar en tagen advokat som hänfört suckar något om "att det ordnat sig och hur ovanligt det var".
Kvinnan fick säga sitt i Rapport. Men ensam är hon inte. Banker kastar ut folk från hus och hem, myndigheterna får sörja för barnen. Familjer splittras. MEN BANKERNA SKA RÄDDAS! De ska ha nödlån, gudbevars.
När började vi bry oss mera om banker än om människor?
Jag är kanske fullkomligt vansinnig. Men jag tycker nog att nödlånet borde gå till de människor som drabbats. Ge dem pengar så de kan betala tillbaka sina hutlösa lån till bankerna.
Då får bankerna tillbaka sina pengar och människor får behålla sitt boende och sina barn.
Ska det vara så omöjligt?
Reportaget visade den ansamma spanska mamman som hade köpt en lägenhet med banklån för några år sedan. Hon fick se månadskostnaderna mångdubblas och nu var hon skuldsatt upp över öronen. I handen hade hon papper på att hon och hennes två barn i dagarna skulle bli vräkta. När hon ringde de spanska myndigheterna så berättade de att det skulle komma att ta hand om hennes barn på något sätt. Själv skulle hon få bo på någor härbärge.
Kvinnan nöjde sig inte med detta. Sargad av oro så gick hon till banken som skulle kasta ut henne och parkerade sig i foajen. Där tänkte hon sitta och hungerstrejka. Hon ville få fram sitt budskap: ge inte nödlån till en bank som beter sig på detta vis. I takt med att hon fick medial uppmärksamhet så fick banken kalla fötter.
Reportaget visar en tagen advokat som hänfört suckar något om "att det ordnat sig och hur ovanligt det var".
Kvinnan fick säga sitt i Rapport. Men ensam är hon inte. Banker kastar ut folk från hus och hem, myndigheterna får sörja för barnen. Familjer splittras. MEN BANKERNA SKA RÄDDAS! De ska ha nödlån, gudbevars.
När började vi bry oss mera om banker än om människor?
Jag är kanske fullkomligt vansinnig. Men jag tycker nog att nödlånet borde gå till de människor som drabbats. Ge dem pengar så de kan betala tillbaka sina hutlösa lån till bankerna.
Då får bankerna tillbaka sina pengar och människor får behålla sitt boende och sina barn.
Ska det vara så omöjligt?
fredag 12 oktober 2012
Listigt Konkurrensverket!
Allt som oftast överträffar verkligheten allt jag skulle kunna hitta på i satirväg.
Eller vad sägs om Konkurrensverkets senaste aha-upplevelse:
HAHAHAHAHAHHAHAHHAHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHAH
Eller vad sägs om Konkurrensverkets senaste aha-upplevelse:
"Konkurrensverket har inlett en granskning av bankmarknaden inriktad på bland annat bolånen, skriver Dagens Industri.
– Vi har indikationer på att det här inte fungerar så bra som det borde, säger Dan Sjöblom, generaldirektör för Konkurrensverket till tidningen.
Bland annat ska verket titta på hur bankerna justerar bolåneräntorna efter Riksbankens räntebesked. Indikationen är att justeringar sker snabbare vid besked om att räntan går upp än när den går ner."
HAHAHAHAHAHHAHAHHAHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHAHAH
Var har ni ert civilkurage?
Under 2009 köptes 17 000 ton fisk och skaldjur in och kastades bort. Av EU.
Denna fisk&skaldjurs-vaskande fredspristagare får i alla fall mig att bli rent rosenrasande.
Varför? Jo, naturligtvis handlar det om stålar/profit:
"I Sverige stödköptes och slängdes 34 ton under 2009, det mest räkor.
Några stödköp för räkor har inte varit aktuellt de senaste två åren i Sverige då priset per kilo för räkor ligger kring 150 kronor, en bra bit över det satta lägstapriset på 48 kronor."
Läs gärna hela den osköna artikeln om hur jävligt illa vi människor kan bete oss här
Jag har faktiskt några kontrollfrågor på detta.
1. Hur i glödhetaste helvete kan någon komma på tanken att köpa in mat i rent syfte att kasta bort den?
2. Hur i (som ovan) kan någon sova gott om natten med tanke på att människor svälter?
3. Hur i (som ovan) kan någon sova gott om natten med tanke på utfiskning i världshaven?
4. Hur i (som ovan) kan någon komma på att köpa in fisk&skaldjur för surt inbetalade skattepengar för att priserna på samma fisk&skaldjur ska hållas höga för att jag ska gå och köpa dem dyrt med mina beskattade pengar? (Det är ju för fläen läge för ekonomipriset här...not)
5. Är det tjänstemän som gjort detta otroligt korkade drag?
6. Är det politiker som gjort detta otroligt korkade drag?
7. VEM ÄR ANSVARIG? Ge mig ett namn liksom. Ge mig någon som vi kan sätta i skampåle och kasta ruttna tomater på. (Jag köper dem så gärna själv.)
Snälla.
En sista fråga.
Fanns det ingen som hade en liten känsla av att detta var ett så otroligt dumt beslut att det borde stoppas?
Civilkurage någon?
Denna fisk&skaldjurs-vaskande fredspristagare får i alla fall mig att bli rent rosenrasande.
Varför? Jo, naturligtvis handlar det om stålar/profit:
"I Sverige stödköptes och slängdes 34 ton under 2009, det mest räkor.
Några stödköp för räkor har inte varit aktuellt de senaste två åren i Sverige då priset per kilo för räkor ligger kring 150 kronor, en bra bit över det satta lägstapriset på 48 kronor."
Läs gärna hela den osköna artikeln om hur jävligt illa vi människor kan bete oss här
Jag har faktiskt några kontrollfrågor på detta.
1. Hur i glödhetaste helvete kan någon komma på tanken att köpa in mat i rent syfte att kasta bort den?
2. Hur i (som ovan) kan någon sova gott om natten med tanke på att människor svälter?
3. Hur i (som ovan) kan någon sova gott om natten med tanke på utfiskning i världshaven?
4. Hur i (som ovan) kan någon komma på att köpa in fisk&skaldjur för surt inbetalade skattepengar för att priserna på samma fisk&skaldjur ska hållas höga för att jag ska gå och köpa dem dyrt med mina beskattade pengar? (Det är ju för fläen läge för ekonomipriset här...not)
5. Är det tjänstemän som gjort detta otroligt korkade drag?
6. Är det politiker som gjort detta otroligt korkade drag?
7. VEM ÄR ANSVARIG? Ge mig ett namn liksom. Ge mig någon som vi kan sätta i skampåle och kasta ruttna tomater på. (Jag köper dem så gärna själv.)
Snälla.
En sista fråga.
Fanns det ingen som hade en liten känsla av att detta var ett så otroligt dumt beslut att det borde stoppas?
Civilkurage någon?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)