Ursinniga människor som skriker passionerat är obehagliga, tycker jag. Obehagliga men ändå begripliga på något sätt. Jag kan tänka mig att diskutera både forcerat och med vevande händer men jag blir ytterst sällan ursinnig. De gångerna som ursinnet rinner på mig kan min familj räkna upp på ena handens fingrar. Jag tror dessutom att de fullt och fast kan berätta vad ursinnet berodde på också utan att tänka efter nämnvärt.
Det som däremot skrämmer mig är de fanatiska människorna. De fanatiskt konspiratoriska som alltid har munnen öppen och öronen stängda. De som utan att blinka drar varenda mörkhårig människa över en kam som mindre värda. De som hatar utan att ha mött.
Jag kan inte värja mig för smärtan i att se kommentarer på Facebook där folk gläds åt att barn drunknar i medelhavet eller att mörkhyade blir nedhuggna på en skola. Jag kan inte värja mig. Jag har problem med att finna argumenten när andra så uppenbart inte följer vanlig anständighet. Jag blir skrämd av att se och höra personer som de facto utan att blinka bedömer sig vara mera värda än andra. Hur kan man bara hata och avsky? Vad har hänt med den som inte kan känna empati?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar