När hösten rullar in över trädgården så funderar jag på trädens betydelse. Inte ett endaste träd fanns på plats när vi började. Nu finns det flera och tänk, nästan alla har sin egen historia!
Äppelträdet som faktiskt inte borde finnas alls. Från en kärna av ett alldeles vanligt Granny smith-äpple som sonen när han var en liten knatte ivrigt planterade i en burk med jord. Jag sa till honom att "det går inte" och "det kommer dö" men icke. Kärnan växte upp till en planta som mot alla odds vuxit upp till ett robust och trevligt format träd. Stolt och starkt. För ett par år sedan gav det tre äpplen som var oerhört söta och smakrika. I våras blomamde det så vackert men det blev ingen frukt tyvärr.
Lärkträdet tornar upp sig och utgör egentligen taket i vår trädgård. I lärken klättrar en ljuvlig clematis - Summer snow - som verkligen gör skäl för namnet. Lärkträdet hittade vi som liten bebis under en stor lärkträdsmamma när vi var ute på skogspromenad. Den hade inte haft en chans att växa sig stor och ståtlig som nu. Inte trodde vi att den skulle finna sig till ro hos oss heller först. Men det gjorde den absolut!
Bredvid lärken står min Ornäsbjörk! Det är så nära att Summer snow sträcker sig och funderar på att till nästa sommar låta sina skira blommor strössla även björken. Ornäsbjörken är en mors dag-present. Och det är tänkt att den ska dricka en massa vatten just där i trädgården som det brukar svämma över av den varan. Nu är den också så gynnsamt placerad att vårsolen alltid silar ned genom de skira flikiga bladen och fullkomligt tar andan ur betraktaren.
Allra stiligast just nu är förstås Carmencita! Carmencita är en rönn men inte vilken rönn som helst! Nej, här talar vi om perfekta blad i mustigaste gröna nyansen, smakfullt placerade, ja nästan välordnade, i sin symmetri. När den blommar så doftar den förföriskt och nu så är resultatet rönnbär i en läcker roströd nyans. Den som aldrig gått loss på just en rönn har inte sett Carmencita... Trädet får mig alltid att tänka på alla trevliga och fina arbetskamrater som gav mig det i present!
Nu förstår ni ju att jag gillar träd, eller hur? Där finns två mors dags-träd till i samlingen. Ett persikoträd (Frost) och det allra senaste; en fullkomligt bedårande hängkatsura. Nu går jag där och väntar på katsurans gyllengula höstfärg. Och jag väntar på att den ska börja dofta kanelbulle förstås! Det påstås nämligen att den gör det när hösten tar sitt grepp om den! Tänk sådana under naturen skapar!
Jag har en riktigt liten bebis i samlingen nu. I sommras köpte jag ett pyttelitet tulpanträd på nätet. Så pyttelitet att jag hoppas att det ska överleva och lära sig leva här i min zon... Under sensommaren fick plantan sitt allra första tulpanformade blad! Nu lär det ska ta runt 20 år innan trädet blommar. Men den som väntar på något gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar