Jag släpper knappt boken just nu. Jag har ett djupt och girigt läsbehov. Slukar den ena efter den andra. Läser djuplodande artiklar, funderar och drar slutsatser.
På kort tid har jag läst Mikael Romeros bok om Mona Sahlin, Fredrik Lobergs bok om Håkan Juholt, Knapptryckarkompaniet av Anne-Marie Pålsson och Eva Franchells bok Partiet. Innan dess har jag med förkärlek under åren även plöjt tegelstenar av gamla ministrar. Bra som dåliga. Min drivkraft är viljan att se bakom kulisserna och få större förståelse för människorna, deras handlingar och för resultatet.
Jag varvar läsningen med skönlitteratur men snart är jag tillbaka i verklighetsskildringar igen. Just nu ligger Susanna Alakoskis "Oktober i fattigsverige" på mitt bord.
Det är i nuet jag tänker att politiken faktiskt ska kunna göra mera skillnad. I Susanna Alakoskis värld så ska det gå att förändra. Hemlöshet går att utrota med socialpolitik och bostadspolitik. Det är bara viljan som fattas.
Jag har en god vän som alltid ger till de hemlösa som tigger pengar. När jag senast besökte Stockholm så konstaterade jag att hon får ha en stor budget för sina gåvor framöver. De som tigger har blivit så många flera. Och det var inte så länge sedan jag senast besökte vår huvudstad.
Tiggarna sitter i kylan och de sitter på knä. Tysta. Själv vill jag skrika.
Jag återkommer till politiken och till viljan. Ständigt denna vilja. Min enda drivkraft som politker är viljan att förändra samhället till det bättre. Men jag är besviken.
Jag är besviken på alla dem som verkligen borde kunna dra de stora penseldragen, visa vägen, leda och ge hopp. Kanske såg vi en glimt av detta i Barack Obama, kanske inte. Fattigdomen och behoven i USA är enorma. En näst intill omänsklig uppgift.
Susanna Alakoski citerar i boken en av mina absoluta favoriter, Majgull Axelsson. "Fattigdom är sällan den enskildes fel. Rikedom är lika sällan den enskildes förtjänst. Båda tillstånden är det samlade resultatet av ett antal polititiska, ekonomiska och mänskliga tillfälligheter."
Det är ständigt så många ursäkter och så många saker att ta hänsyn till. Maktmänniskor som förväntas få sin vilja fram och kapital som flyttas. Arbetstillfällen som går runt i världen till lägstbjudande. Överallt finns undflyende politiker som inte tar de riktigt svåra besluten. Politiker utan vilja finns det gott om. Tyvärr.
Samhällsförändring tar tid. Men det är klart att det går. Det handlar om vilja och beslutsamhet. Få människor att dra åt samma håll, mot ett mål.
Men summan av min läsning är dyster. Mikael Romero är övertydlig och ger oss sin bild av Mona Sahlin. En i hans ögon ofelbar kvinna med nära nog omänskliga krafter. Jag försöker se bortom hans dyrkan och känner i grunden att vi tappade bort Mona. Vi tappade bort det som hade kunnat ge oss det som i alla fall jag söker. Förändring. Nu är vi tillbaka i det trygga tillståndet med en medelålder man i ledningen igen. Tåget tuffar på liksom.
Oavsett varför det gick som det gjorde så tror jag inte Mona Sahlin hade en chans ens från början. Precis som för Håkan Juholt så fanns det för många människor emot. Nu säger jag inte att Håkan Juholt är ofelbar, tvärt om. Han begick sina misstag. Lobergs bok däremot antyder motsatsen på ett ganska oblygt sätt. När Håkan Juholt beklagar att han inte knöt upp människor och skapade kontakter med "klägget i Stockholm" så vill det till att påpeka att han själv tillhört den inre cirkeln i Kalmar län under så många år. Klägg är hans ord, jag vill påstå att inre cirklar finns det på alla nivåer. Konstellationer som har mera info än andra, som delar den med varandra via lågmälda samtal. På ett högst uteslutande sätt. Den finns i kommuner, i landsting och i partidistrikt. Håkan Juholt må ha överraskats över hur det kändes att stå lite utanför, men han kan inte vara omedveten om att fenomenet existerar.
Eva Franchells bok Partiet gnager mig. För jag inser att i ett parti där vi alla håller alla människors lika värde högt utåt så verkar det vara mycket värre med den saken inåt. Inom partiet. Där har vi hierarkier, Juholt kallar det klägg, där många anser sig vara så mycket mera värda än andra. Jag känner skam när jag läser om hur faktiskt Anna Lindh behandlades. Skam över att Franchell faktiskt tvivlar på att hon skulle blivit en bra partiledare. De andra hade inte tillåtit det. Männen i hennes närhet.
Till syvende och sist är jag tillbaka i viljan. När politiken blir en karriärväg där viljan står tillbaka är inte besluten så viktiga längre. Jag läste någonstans att det är efter politiken som vi alla ska dömas. Hur vi lever efter politiken. Vem vi tjänar senare och i vilka syften. Hur vi kryper undan pensionsavdrag genom att ta ut aktieutdelning i stället för lön. Hur vi fattar beslut om höjd pensionsålder och lägre pensioner för alla andra utom oss själva. Tunga fallskärmar när andra får halva lönen i a-kassa. Fri sjukvård när andra inte har råd att vare sig gå till tandläkare, doktor eller plocka ut sin receptbelagda medicin. Fri bostad när andra ingen har. Listan kan göras lång. Men bara för att ett regelverk är utformat på ett visst vis så kommer det aldrig att hålla om moralen säger annat. Det går inte att skapa en gräddfil för sig själv samtidigt som andra får det ständigt sämre. Det gäller att alltid vara beredd att skita ned sig, vara där och känna. Aldrig glömma hur det var att inte ha.
Men hur gör den som inga egna minnen har? Fortsätter ni casha in pensionen i slutet av månaden? Tittar ni bort när den tysta tiggaren höjer sina händer?
Framförallt; hade ni aldrig någon vilja?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar