Jag vet inte vem han är, Björn Sundin. Men jag förstår vad han säger.
"Jag hävdar inte att vi som är kommunpolitiskt aktiva alltid gör allting rätt. Inte alls. Men två saker vet alla kommunpolitiker. Dels att förslag som inte är genomförbara avslöjas väldigt snabbt.
Dels att vi omedelbart får höra när vi gör fel: på torget, i affären eller på restaurangen.
Och just nu får vi lite för ofta höra av örebroarna att vi gör fel – på nationell nivå.
Och jag undrar faktiskt, helt ärligt; finns det någon som ser något sätt att få ordning och reda så att vi på nationell nivå tänker innan vi pratar?
Finns det någon som ser någon ljusning när inte ens vi som betalar medlemsavgift till det socialdemokratiska partiet förstår vad som händer på nationell nivå?
Vad kan rädda en situation där inte ens ledande företrädare på lokalplanet litar på de förslag som förs fram nationellt?
Jag raljerar inte, jag undrar verkligen på riktigt. Kanske borde man skratta åt det, om det inte vore för att skrattet fastnar i halsen. Det här är på riktigt. Det är allvar."
Rekommenderar även kvalitetsläsning i Östra Småland hos Peter Akinder idag.
onsdag 23 november 2011
Gräsrötternas ilska är befogad
Jag gör klart en sak direkt; jag har förtroende för Håkan Juholt.
Mitt förtroende för Tomas Östros och Sven-Erik Österberg däremot står inte högt i kurs just nu.
Vi är så otroligt många gräsrötter här ute i landet som funderar på vad som håller på att hända. Många i kretsen runt Håkan Juholt framstår som komplett omdömeslösa i det som kommer fram till oss via media och olika yttranden på facebook och likande.
Popcornmaskinen verkar vara glödhet inne på Cephalus just nu. Frågor som vi kan ta poäng i kastas bort, farbröder läxas upp och läckande riksdagsgrupper ger magknip.
Det håller heller inte riktigt att ständigt gnälla över att media ger en felaktig bild. Om vi har en viss verklighet att rätta oss efter så får vi bita i det sura äpplet. Vissa saker gör sig inte och då ska man låta bli. Vem tänker strategiskt och sätter dagordningen? Just nu verkar det som om hela cephalushavet stormar och surast är den som inte fick bli partiledare...
Jag hoppas naturligtvis att det inte alls är så att ledande s-företrädare motarbetar sin partiledare. Men det verkar banne mig inte bättre just nu. Och det är detta jag står och ser på, bland de andra gräsrötterna som läser kvällstidningar och kikar på nyheter på teve. Vi upplever en salig röra som vi får ta hand om ute på gator och torg. Vi förstår inte vad som händer, vi vill inte vara med och vi är med fog arga.
Jag träffade en man i går som sa att "det där som Håkan tagit ut fel inte var nån stor grej", han såg i stället alla märkliga förslag, utspel och interna strider som det som skulle komma att fälla socialdemokraterna i nästa val.
Jag hoppas naturligtvis han har fel men jag är inte säker. Och då undrar jag; alla ni som inte kan fatta att det är politiken och samhällsförändringen som är viktig, var det värt att offra detta för att få sticka kniven i ryggen på Håkan Juholt?
Flera om detta är Peter Andersson och Johan Westerholm och Röda berget och
Martin Moberg och Jinge på en blogg nära dig.
Mitt förtroende för Tomas Östros och Sven-Erik Österberg däremot står inte högt i kurs just nu.
Vi är så otroligt många gräsrötter här ute i landet som funderar på vad som håller på att hända. Många i kretsen runt Håkan Juholt framstår som komplett omdömeslösa i det som kommer fram till oss via media och olika yttranden på facebook och likande.
Popcornmaskinen verkar vara glödhet inne på Cephalus just nu. Frågor som vi kan ta poäng i kastas bort, farbröder läxas upp och läckande riksdagsgrupper ger magknip.
Det håller heller inte riktigt att ständigt gnälla över att media ger en felaktig bild. Om vi har en viss verklighet att rätta oss efter så får vi bita i det sura äpplet. Vissa saker gör sig inte och då ska man låta bli. Vem tänker strategiskt och sätter dagordningen? Just nu verkar det som om hela cephalushavet stormar och surast är den som inte fick bli partiledare...
Jag hoppas naturligtvis att det inte alls är så att ledande s-företrädare motarbetar sin partiledare. Men det verkar banne mig inte bättre just nu. Och det är detta jag står och ser på, bland de andra gräsrötterna som läser kvällstidningar och kikar på nyheter på teve. Vi upplever en salig röra som vi får ta hand om ute på gator och torg. Vi förstår inte vad som händer, vi vill inte vara med och vi är med fog arga.
Jag träffade en man i går som sa att "det där som Håkan tagit ut fel inte var nån stor grej", han såg i stället alla märkliga förslag, utspel och interna strider som det som skulle komma att fälla socialdemokraterna i nästa val.
Jag hoppas naturligtvis han har fel men jag är inte säker. Och då undrar jag; alla ni som inte kan fatta att det är politiken och samhällsförändringen som är viktig, var det värt att offra detta för att få sticka kniven i ryggen på Håkan Juholt?
Flera om detta är Peter Andersson och Johan Westerholm och Röda berget och
Martin Moberg och Jinge på en blogg nära dig.
tisdag 22 november 2011
Jag är ledsen, men detta fattar jag inte
Vi hade bollen och vi tappade den.
Det är moderaterna och sverigedemokraterna som håller emot och inte vill redovisa partibidragen. Vem öser in slantar till de båda partierna? Sossarna har redovisat och vi har redovisat både öppet och länge. Och nu när det syns finnas skrämmande kopplingar mellan riskkapitalet, Carema och moderaterna så vill mitt parti ändra "metod" för arbetet med krav på öppenhet. I stället för att kräva lagstiftning så ska vi "komma överens i samtal".
Då undrar jag; vad har förändrats? Varför ska moderaterna vika sig nu när de inte har haft intresse av det tidigare? Vad leder detta till utöver att vi framstår som lallande idioter?
Aftonbladet i dag:
"Inför valet drev de rödgröna partierna att i princip samma lagstiftning ska gälla i Sverige. Det skulle tvinga Moderaterna att redovisa sina bidragsgivare. Man stödde sig på ett utredningsförslag från 2004 och att Europarådet kritiserat Sverige hårt för bristande öppenhet.
Mitt i Carema-skandalen backar nu Socialdemokraterna från kravet på lagstiftning. Det är fel i sak men tajmingen är dessutom så otroligt dum att man häpnar.
Vad är det för politisk självmordsinstinkt som letat sig in i Socialdemokraternas högsta ledning?"
Hela hittar ni här.
Finns det dessutom någon som helst sanning i att vi ger denna öppningen i utbyte mot ett löfte från (M) om höjt partistöd så vet jag inte vad jag ska säga vidare. Problemet är att jag har väntat hela dagen på att den bytesaffären ska dementeras. Ännu har jag inte sett någon dementi. Men jag slutar inte hoppas på den.
Flera om detta är Björnbrum och Johan Westerholm och Peter Högberg och Ola Möller och Röda berget och HBT-Sossen och Martin Moberg och Parkstugan och Lena Sommestad på en blogg nära dig.
Det är moderaterna och sverigedemokraterna som håller emot och inte vill redovisa partibidragen. Vem öser in slantar till de båda partierna? Sossarna har redovisat och vi har redovisat både öppet och länge. Och nu när det syns finnas skrämmande kopplingar mellan riskkapitalet, Carema och moderaterna så vill mitt parti ändra "metod" för arbetet med krav på öppenhet. I stället för att kräva lagstiftning så ska vi "komma överens i samtal".
Då undrar jag; vad har förändrats? Varför ska moderaterna vika sig nu när de inte har haft intresse av det tidigare? Vad leder detta till utöver att vi framstår som lallande idioter?
Aftonbladet i dag:
"Inför valet drev de rödgröna partierna att i princip samma lagstiftning ska gälla i Sverige. Det skulle tvinga Moderaterna att redovisa sina bidragsgivare. Man stödde sig på ett utredningsförslag från 2004 och att Europarådet kritiserat Sverige hårt för bristande öppenhet.
Mitt i Carema-skandalen backar nu Socialdemokraterna från kravet på lagstiftning. Det är fel i sak men tajmingen är dessutom så otroligt dum att man häpnar.
Vad är det för politisk självmordsinstinkt som letat sig in i Socialdemokraternas högsta ledning?"
Hela hittar ni här.
Finns det dessutom någon som helst sanning i att vi ger denna öppningen i utbyte mot ett löfte från (M) om höjt partistöd så vet jag inte vad jag ska säga vidare. Problemet är att jag har väntat hela dagen på att den bytesaffären ska dementeras. Ännu har jag inte sett någon dementi. Men jag slutar inte hoppas på den.
Flera om detta är Björnbrum och Johan Westerholm och Peter Högberg och Ola Möller och Röda berget och HBT-Sossen och Martin Moberg och Parkstugan och Lena Sommestad på en blogg nära dig.
fredag 18 november 2011
Unga löser biljett till hopplöshetens tåg
I dag skriver jag tillsammans med Helen Nilsson, oppositionsråd (S) i Vimmerby på debattplats i Östra Småland. Debatten i Östra Småland är en bantad version av detta:
De fattiga barnen är på väg att växa upp. För många av dem blir livet en resa på hopplöshetens tåg. Vem ska dra i nödbromsen när tåget rullar vidare i stadig takt? Varje år kliver det på nya resenärer på klasståget. Snart är det dags att koppla på nya vagnar för att alla ska få plats. Restaurangvagnen fattas, ventilationen är trasig och det finns få glimtar av hopp där inne i de mörka vagnarna.
Alla barn föds lika. Ingen vet då hur livet ska gestalta sig. Men redan på förskolan kan personalen se tendenser till vilka vägar ett litet liv kan tänkas ta.
Allt för många barn inser riktigt tidigt att mamma och pappa inte har det som andra. Barnen axlar ett ansvar av sällan skådat slag när de lyckas hitta på ursäkter för matsäckar som inte finns i väskan och skolutflykter som de inte deltar i. Barnen vet så väl att det inte finns pengar hemma till sådant, och de ber inte ens om pengarna. De sjukskriver sig eller säger att de inte har lust att fara på skidutflykt. Klumpen i magen och oron bär de inom sig som ett osynligt märke. Enligt Rädda Barnens definition så finns det 220 000 barn i Sverige som räknas som fattiga just nu.
Vår oro gäller alla de barn som växer upp i ett samhälle som styrs av borgerlig politik. Samhället har förändrats och det har förändrats snabbt. Synen på välfärd kan retoriskt låta som om vi alla tycker lika men verkligheten är en annan. Det skyddsnät som förr fanns till för oss alla finns inte ens längre kvar för dem som skriker på hjälp. Vi har sett skrämmande exempel på hur det kan gå när föräldrar inte orkar längre och ger upp.
De fattiga barnen växer upp och vill utbilda sig men utbildningsplatserna räcker inte. De sitter fast i ett ekorrhjul av problem där barndomens skuld och skambörda hänger med som en tung ryggsäck. Många av dem har dåliga studieresultat med sig, resultat som blir sämre på gymnasiet och sedan kulminerar eländet i att de inte kommer in på arbetsmarknaden. De unga som ska kunna skaffa ett eget boende måste få hjälp av sina föräldrar. Där är chanserna slut för de fattiga unga vuxna! De kan omöjligen få hjälp av föräldrar som fortfarande kämpar med att hålla näsan över vattenytan ekonomiskt.
Den moderatledda regeringen bygger upp ett samhälle där flera unga vuxna kommer att slås ut tidigt. De fattiga barnen fanns även före den moderatledda regeringen. Men med den viktiga skillnaden att vi då hade ett skyddsnät värt namnet i Sverige. Det fanns politiker och resurser som var villiga att kämpa och se lösningar. Det vi ser idag är att vår hemkommun skär bort allt som är förebyggande och allt som är lite extra. De familjer och föräldrar som skulle behöva lite stöttning för att komma på rätt köl får vänta till livet gått helt snett innan det sätts in resurser. Då talar vi dessutom om gigantiska kostnader i pengar. För att inte tala om personligt lidande. Så här ser det ut i de flesta kommuner.
De unga vuxna i dag som vuxit upp i fattiga hem kommer att ha svårt att skapa ett gott liv i ett alliansstyrt land. För här ska vi vara lyckliga, ha ett välbetalt arbete och naturligtvis vara friska hela livet. Då är det lätt att vara medborgare i ett alliansstyrt Sverige.
På Hopplöshetens tåg sprakar det till i högtalaren som sitter på trekvart ovanför det nedklottrade fönstret. Meddelandet är tydligt och klart. Lösningen på de unga vuxnas problem är enkel. Allianspolitikerna vet att det viktigaste av allt är att ge skattesänkningar till dem som arbetar och tjänar mycket pengar.
Sänkningar blir det även för de unga fattiga vuxna – lönesänkningar! Det är modellen när flera unga ska få jobb. För att ytterligare ge unga möjligheter till jobb så ska anställningstryggheten bort! Utbildningens kvalitet ska sänkas också, det är viktigt att de som inte vill plugga ska kunna köra genom gymnasiet snabbt och ge sig ut på den lågavlönade arbetsmarknaden utan trygghet. Sedan stänger de dörren hårt, låser och kastar bort nyckeln. Den som går yrkesutbildning ska inte kunna gå tillbaka och utbilda sig mera. Förr fanns ett uttryck som kan komma till nytta här; skomakare, bliv vid din läst. Tro för all del inte att du kan gå vidare.
Livschanserna blir inte så många i ett borgerligt samhälle.
Snart är det så att vi delar Sverige – de som är på hopplöshetens tåg och de som lever bredvid spåren. För längs rälsen lever alla de andra ganska gott. Medelklassens fredagsmys störs möjligen av tågvisslan men det är så lätt att vifta bort människor som inte syns och inte hörs så väl. Vi kan knyta näven i soffan och tycka att det är hemskt att dagens unga vuxna sätter städer i brand. När hopplösheten breder ut sig finns bara kriminalitet och vanmakt kvar till slut.
Där i soffan sitter vi och invaggas i falsk säkerhet om utvecklingen samtidigt som skattepengar går till helt andra saker än de egentligen borde gå till. Vi påstås inte längre ha råd att låta våra barn växa upp till trygga, välutbildade och självsäkra unga vuxna. Samtidigt som miljarder pumpas ut i privatiseringsiver utan slut. Det är skamligt att slöseriet får fortgå.
Hopplöshetens tåg rullar på genom Sverige. De få gånger som tåget stannar till så är det inte många som orkar resa sig och kliva av. Det brådskar att dra i bromsen. Får tåget rulla på för länge kan det vara svårt att vända tillbaka till ett samhälle där vi håller varandras händer. De unga vuxna fattiga är snart framme vid den tid då de själva vill skaffa barn till världen. Vi har i dag gemensamt ansvar för att det ska existera hopp och ljus för dessa barn. Att avskaffa barnfattigdomen går, att se till att unga får utbildningsplatser och bostäder går, att säkra anställningstryggheten för unga går, ja, det går och det är möjligt. Just nu har vi en regering som helt enkelt inte vill stoppa hopplöshetens tåg.
De fattiga barnen är på väg att växa upp. För många av dem blir livet en resa på hopplöshetens tåg. Vem ska dra i nödbromsen när tåget rullar vidare i stadig takt? Varje år kliver det på nya resenärer på klasståget. Snart är det dags att koppla på nya vagnar för att alla ska få plats. Restaurangvagnen fattas, ventilationen är trasig och det finns få glimtar av hopp där inne i de mörka vagnarna.
Alla barn föds lika. Ingen vet då hur livet ska gestalta sig. Men redan på förskolan kan personalen se tendenser till vilka vägar ett litet liv kan tänkas ta.
Allt för många barn inser riktigt tidigt att mamma och pappa inte har det som andra. Barnen axlar ett ansvar av sällan skådat slag när de lyckas hitta på ursäkter för matsäckar som inte finns i väskan och skolutflykter som de inte deltar i. Barnen vet så väl att det inte finns pengar hemma till sådant, och de ber inte ens om pengarna. De sjukskriver sig eller säger att de inte har lust att fara på skidutflykt. Klumpen i magen och oron bär de inom sig som ett osynligt märke. Enligt Rädda Barnens definition så finns det 220 000 barn i Sverige som räknas som fattiga just nu.
Vår oro gäller alla de barn som växer upp i ett samhälle som styrs av borgerlig politik. Samhället har förändrats och det har förändrats snabbt. Synen på välfärd kan retoriskt låta som om vi alla tycker lika men verkligheten är en annan. Det skyddsnät som förr fanns till för oss alla finns inte ens längre kvar för dem som skriker på hjälp. Vi har sett skrämmande exempel på hur det kan gå när föräldrar inte orkar längre och ger upp.
De fattiga barnen växer upp och vill utbilda sig men utbildningsplatserna räcker inte. De sitter fast i ett ekorrhjul av problem där barndomens skuld och skambörda hänger med som en tung ryggsäck. Många av dem har dåliga studieresultat med sig, resultat som blir sämre på gymnasiet och sedan kulminerar eländet i att de inte kommer in på arbetsmarknaden. De unga som ska kunna skaffa ett eget boende måste få hjälp av sina föräldrar. Där är chanserna slut för de fattiga unga vuxna! De kan omöjligen få hjälp av föräldrar som fortfarande kämpar med att hålla näsan över vattenytan ekonomiskt.
Den moderatledda regeringen bygger upp ett samhälle där flera unga vuxna kommer att slås ut tidigt. De fattiga barnen fanns även före den moderatledda regeringen. Men med den viktiga skillnaden att vi då hade ett skyddsnät värt namnet i Sverige. Det fanns politiker och resurser som var villiga att kämpa och se lösningar. Det vi ser idag är att vår hemkommun skär bort allt som är förebyggande och allt som är lite extra. De familjer och föräldrar som skulle behöva lite stöttning för att komma på rätt köl får vänta till livet gått helt snett innan det sätts in resurser. Då talar vi dessutom om gigantiska kostnader i pengar. För att inte tala om personligt lidande. Så här ser det ut i de flesta kommuner.
De unga vuxna i dag som vuxit upp i fattiga hem kommer att ha svårt att skapa ett gott liv i ett alliansstyrt land. För här ska vi vara lyckliga, ha ett välbetalt arbete och naturligtvis vara friska hela livet. Då är det lätt att vara medborgare i ett alliansstyrt Sverige.
På Hopplöshetens tåg sprakar det till i högtalaren som sitter på trekvart ovanför det nedklottrade fönstret. Meddelandet är tydligt och klart. Lösningen på de unga vuxnas problem är enkel. Allianspolitikerna vet att det viktigaste av allt är att ge skattesänkningar till dem som arbetar och tjänar mycket pengar.
Sänkningar blir det även för de unga fattiga vuxna – lönesänkningar! Det är modellen när flera unga ska få jobb. För att ytterligare ge unga möjligheter till jobb så ska anställningstryggheten bort! Utbildningens kvalitet ska sänkas också, det är viktigt att de som inte vill plugga ska kunna köra genom gymnasiet snabbt och ge sig ut på den lågavlönade arbetsmarknaden utan trygghet. Sedan stänger de dörren hårt, låser och kastar bort nyckeln. Den som går yrkesutbildning ska inte kunna gå tillbaka och utbilda sig mera. Förr fanns ett uttryck som kan komma till nytta här; skomakare, bliv vid din läst. Tro för all del inte att du kan gå vidare.
Livschanserna blir inte så många i ett borgerligt samhälle.
Snart är det så att vi delar Sverige – de som är på hopplöshetens tåg och de som lever bredvid spåren. För längs rälsen lever alla de andra ganska gott. Medelklassens fredagsmys störs möjligen av tågvisslan men det är så lätt att vifta bort människor som inte syns och inte hörs så väl. Vi kan knyta näven i soffan och tycka att det är hemskt att dagens unga vuxna sätter städer i brand. När hopplösheten breder ut sig finns bara kriminalitet och vanmakt kvar till slut.
Där i soffan sitter vi och invaggas i falsk säkerhet om utvecklingen samtidigt som skattepengar går till helt andra saker än de egentligen borde gå till. Vi påstås inte längre ha råd att låta våra barn växa upp till trygga, välutbildade och självsäkra unga vuxna. Samtidigt som miljarder pumpas ut i privatiseringsiver utan slut. Det är skamligt att slöseriet får fortgå.
Hopplöshetens tåg rullar på genom Sverige. De få gånger som tåget stannar till så är det inte många som orkar resa sig och kliva av. Det brådskar att dra i bromsen. Får tåget rulla på för länge kan det vara svårt att vända tillbaka till ett samhälle där vi håller varandras händer. De unga vuxna fattiga är snart framme vid den tid då de själva vill skaffa barn till världen. Vi har i dag gemensamt ansvar för att det ska existera hopp och ljus för dessa barn. Att avskaffa barnfattigdomen går, att se till att unga får utbildningsplatser och bostäder går, att säkra anställningstryggheten för unga går, ja, det går och det är möjligt. Just nu har vi en regering som helt enkelt inte vill stoppa hopplöshetens tåg.
torsdag 10 november 2011
Borttappade ideal
I ivern att bli utkletat lika så tappade vi bort de olikheter som människor vill se. Politiker och politik har blivit lite "same shit". Jag säger inte att det är sanningen men det är banne mig en sanning som lever och far runt där ute i verkligheten.
Bror Perjus kommenterade tidigare i veckan här hos mig och sa att vi inte får förlora våra ideal. Det har han så rätt i. Vi måste bara hitta sätt att se nutida lösningar som stämmer med socialdemokratiska ideal.
Att köra lightvarianter på alliansförslag är bara sorgligt. Varför skulle ett halvt rut-avdrag locka någon att rösta socialdemokratiskt när de kan få ett helt med moderaterna? Om nu rut är avgörande för någon så inte lär det bli vi som tar hem rösten där...
Varför ska det vara så väldigt svårt att stå upp för att vi inte har råd med rut när gamla människor dör i väntan på omvårdnad? Jag ser inte riktigt problemet i den diskussionen om vi bara tar den. För övrigt så är Sebastian Stenholm lika upprörd som jag i denna frågan.
Vi socialdemokrater måste kunna stå upp för att vi kommer att fajtas för regleringar i vinster när det gäller skola och vård. Vi måste kunna visa att det går och vi måste kunna driva igenom förändringen snabbt när vi får förtroendet. Inget jams och trams utan skarpt läge snabbt. Redan nu borde vi börja jobba på ett sätt som innebär att vi efter valvinst 2014 kan jobba snabbt och visa resultat. Det är inte självklart och det gör sig verkligen inte självt heller.
För övrigt så kan jag inte låta bli att orda lite kring Nordea och deras fantastiska historier. Vet ni, jag önskar nästan att jag vore kund så att jag kunde få förmånen att sluta vara kund där.
Han chefen Clausen behöver ett boende. Då köper man en lägenhet på 250 kvadrat. Anders Borg blir arg och tycker att kunderna ska säga ifrån.
Wahlroos han är styrelseordförande och han anser att "människor ju måste bo" och det har han förvisso rätt i. Wahlroos vill höja lönen så att Clausen kan köpa flera lägenheter, varför han vill det framgår inte riktigt men...
Nu är ju inte stackars Clausen alldeles lottlös innan jobbet fixade hans lilla krypin. Han får tio miljoner i lön om året också. Förvisso är det dyrt med boende i Stockholm men med den lönen så vet i katten om jag inte hade bott på ett trevligt hotell under den tid jag spenderar på mitt kontor. För man kan anta att han reser en del. Sedan har han ju ett hem i Köpenhamn. Nu vet inte jag hur hans familjesituation ser ut men man kan anta att han har en - familj.
Nu tänker jag så här: antag att ni vill ha en övernattningslägenhet för jobbets skull? Vem av er vill ha 250 kvadratmeter att städa på? Och kollar man på bilderna så vilka fönster! När Clausen ska fara runt där med dammsugaren på fredagen före Köpenhamnsflyget går så får han sno sig. 250 kvadratmeter, det dammsuger han inte på en pisskvart inte. Är det dessutom inte treglas och vändbara så får han avsätta mycket av den dyrbara direktörstiden till fönsterputs vår och höst. HU. Så i grund och botten är det kanske synd om stackars Clausen?
Men vad vet jag som tillhör den ironiska generationen...
Bror Perjus kommenterade tidigare i veckan här hos mig och sa att vi inte får förlora våra ideal. Det har han så rätt i. Vi måste bara hitta sätt att se nutida lösningar som stämmer med socialdemokratiska ideal.
Att köra lightvarianter på alliansförslag är bara sorgligt. Varför skulle ett halvt rut-avdrag locka någon att rösta socialdemokratiskt när de kan få ett helt med moderaterna? Om nu rut är avgörande för någon så inte lär det bli vi som tar hem rösten där...
Varför ska det vara så väldigt svårt att stå upp för att vi inte har råd med rut när gamla människor dör i väntan på omvårdnad? Jag ser inte riktigt problemet i den diskussionen om vi bara tar den. För övrigt så är Sebastian Stenholm lika upprörd som jag i denna frågan.
Vi socialdemokrater måste kunna stå upp för att vi kommer att fajtas för regleringar i vinster när det gäller skola och vård. Vi måste kunna visa att det går och vi måste kunna driva igenom förändringen snabbt när vi får förtroendet. Inget jams och trams utan skarpt läge snabbt. Redan nu borde vi börja jobba på ett sätt som innebär att vi efter valvinst 2014 kan jobba snabbt och visa resultat. Det är inte självklart och det gör sig verkligen inte självt heller.
För övrigt så kan jag inte låta bli att orda lite kring Nordea och deras fantastiska historier. Vet ni, jag önskar nästan att jag vore kund så att jag kunde få förmånen att sluta vara kund där.
Han chefen Clausen behöver ett boende. Då köper man en lägenhet på 250 kvadrat. Anders Borg blir arg och tycker att kunderna ska säga ifrån.
Wahlroos han är styrelseordförande och han anser att "människor ju måste bo" och det har han förvisso rätt i. Wahlroos vill höja lönen så att Clausen kan köpa flera lägenheter, varför han vill det framgår inte riktigt men...
Nu är ju inte stackars Clausen alldeles lottlös innan jobbet fixade hans lilla krypin. Han får tio miljoner i lön om året också. Förvisso är det dyrt med boende i Stockholm men med den lönen så vet i katten om jag inte hade bott på ett trevligt hotell under den tid jag spenderar på mitt kontor. För man kan anta att han reser en del. Sedan har han ju ett hem i Köpenhamn. Nu vet inte jag hur hans familjesituation ser ut men man kan anta att han har en - familj.
Nu tänker jag så här: antag att ni vill ha en övernattningslägenhet för jobbets skull? Vem av er vill ha 250 kvadratmeter att städa på? Och kollar man på bilderna så vilka fönster! När Clausen ska fara runt där med dammsugaren på fredagen före Köpenhamnsflyget går så får han sno sig. 250 kvadratmeter, det dammsuger han inte på en pisskvart inte. Är det dessutom inte treglas och vändbara så får han avsätta mycket av den dyrbara direktörstiden till fönsterputs vår och höst. HU. Så i grund och botten är det kanske synd om stackars Clausen?
Men vad vet jag som tillhör den ironiska generationen...
tisdag 8 november 2011
Läs Johanna Graf, punkt slut!
Jag blir tårögd av glädje när jag läser Johanna Grafs inlägg i dag. Så sant, så nödvändigt att läsa. Johanna Graf och Bo Krogvig deltog i morgonradio i dag och jag hoppas partilednignen lyssnade där en stund.
Jag tycker ni ska ägna en stund åt hela men detta är i alla fall en godbit:
"Dels att vi inte KAN leverera som förr, därför att vi inte bestämmer över Sverige själva längre (vi sitter i minoritetsregeringar, vi sitter i knäet på marknad, EU och fan o hans moster). Då kan man inte blunda och låtsas som om allt är som förr och lova jobb åt alla, 100 spänn mer i barnbidrag och ny vinterkappa åt mor. Var tydlig och ärlig. Inget jultomteparti.
Dels har vi tappat trovärdigheten för att vi inte lever som vi lär. Om ni anar hur många i arbetarpartiet som inte har haft ett arbete på väldigt många år eller som aldrig har arbetat, skulle ni bli mörkrädda. Och nej, jag är ledsen, att vara politiker är inte ett arbete, det är ett förtroendeuppdrag, som man har till låns av sina efterträdare. Det är dags för många av oss att lämna tillbaka det nu. Bryt innanförskapet! Först då kan du tala trovärdigt om utanförskap. Den uppmaningen vill jag inte i första hand rikta till Håkan, utan mer till alla de andra parti- och distriktstoppar som sitter och hoppas klamra sig kvar på sina uppvärmda arvoderade stolar."
Jag tycker ni ska ägna en stund åt hela men detta är i alla fall en godbit:
"Dels att vi inte KAN leverera som förr, därför att vi inte bestämmer över Sverige själva längre (vi sitter i minoritetsregeringar, vi sitter i knäet på marknad, EU och fan o hans moster). Då kan man inte blunda och låtsas som om allt är som förr och lova jobb åt alla, 100 spänn mer i barnbidrag och ny vinterkappa åt mor. Var tydlig och ärlig. Inget jultomteparti.
Dels har vi tappat trovärdigheten för att vi inte lever som vi lär. Om ni anar hur många i arbetarpartiet som inte har haft ett arbete på väldigt många år eller som aldrig har arbetat, skulle ni bli mörkrädda. Och nej, jag är ledsen, att vara politiker är inte ett arbete, det är ett förtroendeuppdrag, som man har till låns av sina efterträdare. Det är dags för många av oss att lämna tillbaka det nu. Bryt innanförskapet! Först då kan du tala trovärdigt om utanförskap. Den uppmaningen vill jag inte i första hand rikta till Håkan, utan mer till alla de andra parti- och distriktstoppar som sitter och hoppas klamra sig kvar på sina uppvärmda arvoderade stolar."
onsdag 26 oktober 2011
Har (m)an ingen egen berättelse så kan man ta andras
I dag är det intressant att lyssna på P1 och professorn i statsvetenskap vid Stockholms universitet, Tommy Möller. Han beskriver att "moderaterna kom till för att bekämpa allmän rösträtt".
Samtalet i studion är inte så långt men väl värt att lyssna på. Reportern undrar om Möller kan förklara varför Moderaterna vill skriva om historien. Möller tror att det i första hand handlar om just okunskap. Men förklarar att det numera är viktigt att ha en berättelse som bär ett parti framåt. Och att moderaterna i stor utsträckning saknar den berättelsen. I synnerhet så är "de nya moderaterna" lite historielösa...av förklarliga skäl.
Min slutsats är då enkel: om du inte har en egen berättelse, sno gärna en annan som känns bra!
Det finns fortfarande en och annan som inte tycker att Sofia Arkelsten hade fel.
På SvD Brännpunkt beklagar historikern (!) och moderatsympatisören Anders Edwardsson att Arkelsten gick ut och beklagade sitt partis okunnighet i historia. Bland anant skriver han så här:
"Och då tog det hus i helsike hos en handfull sossar och vänsterliberaler, som går på ångorna av gamla partimytologier om att den svenska högern inte hade alls med rösträttens införande att göra. Tvärtom, har det länge hävdats, var den in i det sista emot den."
Nåväl, den där "handfullen sossar och vänsterliberaler" måtte ha varit en rejäl näve att räkna med. För nog tog det hus i helvete alltid.
För historieintresserade:
Klipp från socialdemokraterna.se:
"Den svenska arbetarklassen var vid denna tidpunkt utestängd från såväl kommunal- som riksdagsval. Detta på grund av de då gällande rösträttsbestämmelserna som enbart tillät rika att rösta. Det påverkade helt naturligt den politiska verksamheten eftersom det inte alltid var lätt att upprätthålla en regelbunden politisk föreningsverksamhet när man politiskt var maktlös. Partiet gav dock inte upp trots att överklassen fortsatte sina försök att tysta socialdemokratin. Den 1 maj 1889 kom den så kallade socialistlagen som angav nödvändigheten i att försöka få arbetarna att förstå sitt eget bästa och överge de socialdemokratiska idéerna."
Läs gärna mera hos Peter Högberg och på Norrköpingsbloggen och Svensson om en högervridning i samhället som startade för länge sedan.
Samtalet i studion är inte så långt men väl värt att lyssna på. Reportern undrar om Möller kan förklara varför Moderaterna vill skriva om historien. Möller tror att det i första hand handlar om just okunskap. Men förklarar att det numera är viktigt att ha en berättelse som bär ett parti framåt. Och att moderaterna i stor utsträckning saknar den berättelsen. I synnerhet så är "de nya moderaterna" lite historielösa...av förklarliga skäl.
Min slutsats är då enkel: om du inte har en egen berättelse, sno gärna en annan som känns bra!
Det finns fortfarande en och annan som inte tycker att Sofia Arkelsten hade fel.
På SvD Brännpunkt beklagar historikern (!) och moderatsympatisören Anders Edwardsson att Arkelsten gick ut och beklagade sitt partis okunnighet i historia. Bland anant skriver han så här:
"Och då tog det hus i helsike hos en handfull sossar och vänsterliberaler, som går på ångorna av gamla partimytologier om att den svenska högern inte hade alls med rösträttens införande att göra. Tvärtom, har det länge hävdats, var den in i det sista emot den."
Nåväl, den där "handfullen sossar och vänsterliberaler" måtte ha varit en rejäl näve att räkna med. För nog tog det hus i helvete alltid.
För historieintresserade:
Klipp från socialdemokraterna.se:
"Den svenska arbetarklassen var vid denna tidpunkt utestängd från såväl kommunal- som riksdagsval. Detta på grund av de då gällande rösträttsbestämmelserna som enbart tillät rika att rösta. Det påverkade helt naturligt den politiska verksamheten eftersom det inte alltid var lätt att upprätthålla en regelbunden politisk föreningsverksamhet när man politiskt var maktlös. Partiet gav dock inte upp trots att överklassen fortsatte sina försök att tysta socialdemokratin. Den 1 maj 1889 kom den så kallade socialistlagen som angav nödvändigheten i att försöka få arbetarna att förstå sitt eget bästa och överge de socialdemokratiska idéerna."
Läs gärna mera hos Peter Högberg och på Norrköpingsbloggen och Svensson om en högervridning i samhället som startade för länge sedan.
tisdag 25 oktober 2011
Moderata minnet del två
Både Martin Moberg och jag kikade på Rapport i går och inslaget där Catharina Elmsäter Svärd i ett tidigare inslag påstår att farligt gods inte körs i tunnlar. Sedan kör den illasinnade redaktionen direkt ett inslag där minister Elmsäter Svärd påstår att hon inte har något som helst minne av att ha intervjuats i frågan någonsin... Underhållande.
Men vi vet ju hur det är med moderater och deras minne nuförtiden... Hur var det nu igen....i begynnesen skapade moderaterna.....eller?
Men vi vet ju hur det är med moderater och deras minne nuförtiden... Hur var det nu igen....i begynnesen skapade moderaterna.....eller?
Minnesträning i dag
Lite lätt förvirring kan man ursäkta. Att minnas fel eller lite tokigt kan gå an. Men att helt och hållet förvanska lätt kontrollerbara fakta ur känd historia är väldigt pinsamt. Moderaterna blir bara otroligt löjliga när de försöker ta åt sig någon slags ära för exempelvis rösträtten.
Marika Lindgren Åsbrink är klok, bland annat skriver hon så här:
"De nya Moderaterna tror att allt är en pr-strategi. Därför ger de i sitt nya idéprogram sken av att de stod på rätt sida i såväl kampen för rösträtten som kampen mot apartheid. Detta är inte sant. Ändå säger partisekreteraren Sofia Arkelsten att högern ”var med och genomförde” fri och lika rösträtt. När reportern påpekar att Arkelsten har fel landar hon till slut i att ”det fanns personer som var drivande” i frågan, det vill säga enstaka personer som gick emot sitt eget parti. Att ärligt säga som det verkligen var – att Allmänna valmansförbundet var emot allmän och lika rösträtt – gör Arkelsten alltså inte.
Låt oss vara anständiga. Av respekt för de som kämpat, låt oss inte förminska deras kamp till pr och spinn. Det de gjorde var på riktigt. Jag tvivlar inte på att Moderaterna idag är för demokrati och allmän och lika rösträtt. Men det anstår inte en företrädare för ett parti, som en gång stod på fel sida i rösträttsfrågan, att ta äran för det andra åstadkom genom decennier av slit."
Norrköpingsbloggen listar den numera klassiska listan på alla förslag som de borgerliga sagt blankt nej till genom åren. Det intressanta är att här finns det bevis i form av oförvitliga riksdagsprotokoll. Svårt att ljuga ihop något då...
Listan:
Vad som hände i verkligheten:
• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej till sjukkassa.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla
sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska
stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till
fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan
själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna
röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.
EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter,
men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.
Flera som skriver på ämnet lög, dikt och....är Martin Moberg och DN och Peter Johansson och Svensson och Jonas Sjöstedt och Sebastian Stenholm och Roger Jönsson och Jinge och Ann-Sofie Wågström och Per-Olof Sjöö och Michael Granstedt och Mats Keijser och Christian Norlin och AB och Alltid Rött Alltid Rätt och Peter Andersson och Alliansfritt och In your face på bloggar nära dig verkar det finnas oerhört många som har bättre koll på sin historia än vad de flesta moderater har.
Marika Lindgren Åsbrink är klok, bland annat skriver hon så här:
"De nya Moderaterna tror att allt är en pr-strategi. Därför ger de i sitt nya idéprogram sken av att de stod på rätt sida i såväl kampen för rösträtten som kampen mot apartheid. Detta är inte sant. Ändå säger partisekreteraren Sofia Arkelsten att högern ”var med och genomförde” fri och lika rösträtt. När reportern påpekar att Arkelsten har fel landar hon till slut i att ”det fanns personer som var drivande” i frågan, det vill säga enstaka personer som gick emot sitt eget parti. Att ärligt säga som det verkligen var – att Allmänna valmansförbundet var emot allmän och lika rösträtt – gör Arkelsten alltså inte.
Låt oss vara anständiga. Av respekt för de som kämpat, låt oss inte förminska deras kamp till pr och spinn. Det de gjorde var på riktigt. Jag tvivlar inte på att Moderaterna idag är för demokrati och allmän och lika rösträtt. Men det anstår inte en företrädare för ett parti, som en gång stod på fel sida i rösträttsfrågan, att ta äran för det andra åstadkom genom decennier av slit."
Norrköpingsbloggen listar den numera klassiska listan på alla förslag som de borgerliga sagt blankt nej till genom åren. Det intressanta är att här finns det bevis i form av oförvitliga riksdagsprotokoll. Svårt att ljuga ihop något då...
Listan:
Vad som hände i verkligheten:
• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej till sjukkassa.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla
sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska
stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till
fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan
själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna
röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.
EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter,
men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.
Flera som skriver på ämnet lög, dikt och....är Martin Moberg och DN och Peter Johansson och Svensson och Jonas Sjöstedt och Sebastian Stenholm och Roger Jönsson och Jinge och Ann-Sofie Wågström och Per-Olof Sjöö och Michael Granstedt och Mats Keijser och Christian Norlin och AB och Alltid Rött Alltid Rätt och Peter Andersson och Alliansfritt och In your face på bloggar nära dig verkar det finnas oerhört många som har bättre koll på sin historia än vad de flesta moderater har.
måndag 24 oktober 2011
Vi lär oss passera dem som redan ligger
Jag vill att ni läser Susanna Alakoskis gästkolumn i dagens Aftonbladet. Så viktig, så sann.
"Och snart tar kölden ett grepp om människoliven som vi passerar med våra H&M-kassar.
Och det är du, herr statminister, som fostrar de unga nu, som lär oss att passera den som redan ligger.
Jag anklagar dig, jag anklagar din regering.
Det ligger så många skadeskjutna människor på gatorna."
"Och snart tar kölden ett grepp om människoliven som vi passerar med våra H&M-kassar.
Och det är du, herr statminister, som fostrar de unga nu, som lär oss att passera den som redan ligger.
Jag anklagar dig, jag anklagar din regering.
Det ligger så många skadeskjutna människor på gatorna."
måndag 17 oktober 2011
Nyhetens behag - eller; konsten att fälla en tolvtaggare
Om vi nu räknar Håkan Juholt som en tolvtaggare i medias ögon, och det kan vi nog lungt göra, så är det naturligtvis kittlande att vilja fälla honom. I dag läser jag Anna Ardin och höjer på båda ögonbrynen. Där finns en utskrift av en intervju med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som är rejält pinsam för Helin. Han finns både i text och i rörlig bild...
Bland annat så står det så här:
"Reporter: Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Eh…
Reporter: Och du sa ”ja”
Jan Helin: Nej, jag sa ”De”… Nej, det där är faktiskt… Alltså vad vi sa… Vi satt och tittade på en dummy för en… en ny utveckling och då sa vi att i en väldigt skarp nyhetsläge skulle vi göra på det här och det här sättet. Och då sa han ”Ja, det kan ju bli så” att…
Reporter: Nej han sa så här: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Okej, det kommer inte jag ihåg. Men…
Reporter: Och du sa ja."
Det är underhållande läsning så jag rekommenderar att ni kikar på hela. Drevet mot Håkan Juholt har tagit proportioner av sällan skådat slag. Om det inte funnits något att ta på så har den ena analytikern efter dan andra sagt att ryktet säger helt andra saker än det som Håkan Juholt säger. Det har varit antingen deras analys, eller anonyma källor eller som det så vacker heter "mycket talar för att..." När Carin Jämtin förnekade stt hon haft uppdraget att avsätta Håkan Juholt fullt ut så försöker ändå journalistkåren så ett frö av tvivel. Den som inte har ett eget drev vill gärna nosa upp ett och vara först. Jan Helin på AB är nog inte så unik i den saken, men det är unikt att ha det på pränt på detta sätt.
Sanningens ädla riddare blev plötsligt simpla jägare som bara ville fälla en tolvtaggare. Nog är det ironiskt att jakten sammnföll med den riktiga starten på älgjakten...
Mera hos Roger Jönsson och Norrköpingsbloggen och Martin Moberg och Krassman på en blogg nära dig.
Bland annat så står det så här:
"Reporter: Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Eh…
Reporter: Och du sa ”ja”
Jan Helin: Nej, jag sa ”De”… Nej, det där är faktiskt… Alltså vad vi sa… Vi satt och tittade på en dummy för en… en ny utveckling och då sa vi att i en väldigt skarp nyhetsläge skulle vi göra på det här och det här sättet. Och då sa han ”Ja, det kan ju bli så” att…
Reporter: Nej han sa så här: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Okej, det kommer inte jag ihåg. Men…
Reporter: Och du sa ja."
Det är underhållande läsning så jag rekommenderar att ni kikar på hela. Drevet mot Håkan Juholt har tagit proportioner av sällan skådat slag. Om det inte funnits något att ta på så har den ena analytikern efter dan andra sagt att ryktet säger helt andra saker än det som Håkan Juholt säger. Det har varit antingen deras analys, eller anonyma källor eller som det så vacker heter "mycket talar för att..." När Carin Jämtin förnekade stt hon haft uppdraget att avsätta Håkan Juholt fullt ut så försöker ändå journalistkåren så ett frö av tvivel. Den som inte har ett eget drev vill gärna nosa upp ett och vara först. Jan Helin på AB är nog inte så unik i den saken, men det är unikt att ha det på pränt på detta sätt.
Sanningens ädla riddare blev plötsligt simpla jägare som bara ville fälla en tolvtaggare. Nog är det ironiskt att jakten sammnföll med den riktiga starten på älgjakten...
Mera hos Roger Jönsson och Norrköpingsbloggen och Martin Moberg och Krassman på en blogg nära dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)