Aida Hadzialic har naturligtvis varit på allas läppar en tid. Idag skriver Oisin Cantwell krönika om politikens villkor. Han vill inte att politiker är ofelbara/perfekta. Jag håller med honom där, absolut.
Men definiera perfekt? För mig gjorde Aida det mest perfekta och rakryggade. Hon avgick utan tvekan och hon gjorde det med rak rygg. Det hedrar henne otroligt mycket. Den andra varianten, människor som biter sig fast vid en födkrok in absurdum, ser vi ju alldeles för ofta. De som bortförklarar och skakar av sig. De som flackar med blicken och inte vill kommentera.
Aida kommer vara varmt välkommen tillbaka. Vi vet vilken sort hon är. Misstag gör vi alla, frågan är ofta hur vi hanterar dem och hur vi går vidare med ny kunskap. Alla kommer minnas Aidas fasta blick och raka rygg.
Aida undvek sitt mediala drev. Dreven, påstår Cantwell, skulle inte vara möjliga om det inte fanns människor där ute som finner sådana nyheter attraktiva. Det är möjligt att han har rätt. Personligen ser jag mycket hellre grävande journalistik på en helt annan nivå. Ingen ska komma undan med fiffel och båg, absolut inte. Det jag upplever är ändå att kvalitativ journalistik som tar tid och resurser fått stryka på foten för enklare nyheter som ger feta rubriker. En konsekvens som förmodligen innebär att stora fiskar går under medias radar då och då eftersom de inte gräver så djupt.
Sommarens granskning i DN av Riksrevisionen har berört mig djupt. Förstår alla hur allvarligt det är när en myndighet som ska stå över allt tvivel skakas i sina grundvalar? Det är en granskning som behövs. Kalla det drev om du vill. Tre riksrevisorer hade vi innan sommaren. Nu är de bara två. Två som biter sig fast trots svidande kritik. Flackande blickar och "inga kommentarer" först. Sedan en dåres försvarstal. Till och med den avgångna revisorn Ackum försvarar sig och tycker hon gjort rätt.
Ställ detta mot rakryggade Aida så kan ni fundera på rätt och fel efter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar