Det snackas mycket om golf nu, hur härligt det är att äntligen få komma ut på banan och så. Jag hade en golfkarriär faktiskt. Man kan säga mycket om min golfkarriär. Jag kan börja med att den var kort, mycket kort. Betydligt kortare än banan som var lååååång som ett svårt år (min bedömning).
Vänner och barn fick den goda idén att vi skulle umgås över några golfklubbor. Vi packade in oss i bilar och for till en så kallad pay and play-bana. Det låter ju för all del betydligt enklare än vad det är vill jag lova. Först ska man hyra klubbor och bollar. Och en massa annat jox. Sedan måste man pina sig på en utslagsplats och öva på slagen.
Ta i. Ta i. Tänkte jag. Ta i för kung och fosterland för att få bollen att flyga. Det var en fin tanke. Men i praktiken så tog jag i för kung och fosterland samtidigt som jag missbedömde avståndet till (den mycket hårda) utslagsplatsen. Att försöka slå ut moder jord kom jag ingen vart med, kan jag säga. Det gjorde ont, mycket ont.
När vi väl kom ut på banan så kom folk ifatt oss hela tiden. Artiga som vi är så lät vi dem gå före. Vi passade på att titta och lära. Nej, det gick inte så mycket bättre för det men vi var åtminstone inte ivägen.
Inte en endaste gång fick jag göra det jag drömt om! Vråla "fooooooorrrrrrrrrrrrreeeee" så det skallrade mellan träden. Nej, inte en endaste....
Avslutade banan gjorde vi med att stå tätt tillsammans under min lilla reseparaply under tiden som ett skyfall försökte dränka hela min pinsamma golfinsats.
Golf är inte en nöjsam syssla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar