Igår kväll så blev jag bedrövad när jag kikade på nyheterna. Lite extra bedrövad.
Reportaget visade den ansamma spanska mamman som hade köpt en lägenhet med banklån för några år sedan. Hon fick se månadskostnaderna mångdubblas och nu var hon skuldsatt upp över öronen. I handen hade hon papper på att hon och hennes två barn i dagarna skulle bli vräkta. När hon ringde de spanska myndigheterna så berättade de att det skulle komma att ta hand om hennes barn på något sätt. Själv skulle hon få bo på någor härbärge.
Kvinnan nöjde sig inte med detta. Sargad av oro så gick hon till banken som skulle kasta ut henne och parkerade sig i foajen. Där tänkte hon sitta och hungerstrejka. Hon ville få fram sitt budskap: ge inte nödlån till en bank som beter sig på detta vis. I takt med att hon fick medial uppmärksamhet så fick banken kalla fötter.
Reportaget visar en tagen advokat som hänfört suckar något om "att det ordnat sig och hur ovanligt det var".
Kvinnan fick säga sitt i Rapport. Men ensam är hon inte. Banker kastar ut folk från hus och hem, myndigheterna får sörja för barnen. Familjer splittras. MEN BANKERNA SKA RÄDDAS! De ska ha nödlån, gudbevars.
När började vi bry oss mera om banker än om människor?
Jag är kanske fullkomligt vansinnig. Men jag tycker nog att nödlånet borde gå till de människor som drabbats. Ge dem pengar så de kan betala tillbaka sina hutlösa lån till bankerna.
Då får bankerna tillbaka sina pengar och människor får behålla sitt boende och sina barn.
Ska det vara så omöjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar