I dag läser jag Martin Ezpeleta i Aftonbladet. Ezpeleta drar slutsatsen att partiet och arbetarrörelsen har glidit isär under äktenskapet och att den ena parten troget går och väntar på att den andra ska återvända.
Jag tycker han missar en poäng i sin slutsats. Jag läser hela tiden hans mycket speciella inlägg som att det är väljarna som är den hustru som fått allt, utvecklats och nu lämnat sin make partiet bakom sig för en annan man.
Väljarna, inte arbetarrörelsen. Så som jag ser det är arbetarrörelsen i mångt och mycket en minst lika försmådd partner som partiet just nu är. Tyvärr är det många som ifrågasätter det fackliga medlemsskapet. Jag menar verkligen tyvärr för de som säger nej till facket säger nej till en historia av solidaritet och trygghet i styrkan av att vara många.
Vare sig partiet eller facket kan sitta på kammaren och känna sig försmådda. Ingen av dem har råd att slicka såren allt för länge. Det gäller att räta på ryggen, gå ut i bland folk och kolla upp vad som är viktigt för människor. Nu och i framtiden.
Berätta gärna en histora men sök också framtidens lösningar!
Jag vill avsluta med ett citat från Håkan Juholt.
"Vi är övertygade om att Sverige har en stor inneboende styrka, en styrka som lätt går till spillo när människor hålls tillbaka i arbetslöshet, när de saknar utbildning eller möjlighet till arbete. Därför vill vi frigöra kraften i Sverige, och börja med att slå in på vägen mot full sysselsättning. Så bygger vi Sverige starkt för framtiden."
Håkan Juholt, partiordförande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar