När jag som späd 16-åring fick anpassad studiegång i köket på Vimmerby stadshotell så var grönkålen mest något vi petade in under grishuvudet för att snygga till halsbrottet. Eller något som laxen kunde vila på. Jag tror inte att någon satt där under de trevliga julborden och knaprade grönkål som snapstilltugg inte.
Numera tillber jag grönkålen. Och den ännu läckrare svartkålen... Faktiskt kål i alla former. Den som inte låtit ett halvt spetskålhuvud sakta bakas med smör, salt och sirap i ugnen på 120 grader en eftermiddag har liksom inte levat på riktigt.
I går kväll serverade jag grönkålen i en pastasås.
Bryn bitar av kycklingfilé, gul lök och grönkål. Se till att ha lite fart i pannan så att kycklingbitarna får färg. Tillsätt creme fraische, en skvätt vatten och buljongtärning efter smak (jag hade grönsakstärning men höns eller kyckling hade funkat lika bra). Lite grädde avrundar det hela. Jag smaksatte med lite salt, massor av svartpeppar och så en matsked ljus sirap. Grönkålen och sirapen = ljuv musik. Från frysen tog jag sedan (ha alla nötter och frön i frysen, då härsknar de inte) två nävar valnötter och kramade sönder över grytan. Så gott! Jag hade god tagiatelle till, sån blandad grön och vit som Barilla har. Den är finfin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar