Mitt barn och andras ungar

I mitt Facebookflöde har det den senare tiden varit en del diskussion om barn och hur de ska eller inte ska uppföra sig.
Och det är så klart en knepig fråga. Och många föräldrar riskerar känna sig kränkta av att andra biter ifrån och säger att de ska skärpa sig. Jag säger inte att det är enkelt. Självklart finns det bokstavskombinationer som förklarar visst beteende och det har jag respekt för. Det vill jag ha respekt för.

Men så finns det saker som jag har mindre förståelse för. Exempelvis den gången då det satt en unge och sparkade min son i ryggen under en fyratimmarsflygning. Min son förbjöd mig att säga till eftersom han tyckte det var pinsamt att säga till.... Föräldrarna lät tre mindre syskon sitta ensamma på ett tresitssäte under tiden som de själva satt med sitt vin i godan ro med andra vuxna. Om ingen lär barn att det är skitdumt att sparka på sätet framför hur ska de då kunna veta? Det finns föräldrar som behöver skärpa till sitt föräldraskap och det ansvar som följer därmed. Det gör det verkligen.

Föräldern som hade med sig en liten knatte på klädbutiken häromsistens behövde lite av den varan. Hen pratade i telefon länge, länge. Jättelänge. Oändligt länge faktiskt. En hel evighet om man är tre år. Knatten sprang som en iller i butiken, upp på ställningar, in mellan rader och genom kläder på klädställningar. Och föräldern pratade på. Knatten gjorde verkligen sitt yttersta för att få förälderns uppmärksamhet. Utan resultat. Jag tyckte så synd om knatten...här var det inte lek och glädje, här var det en kamp för at föräldern skulle se barnet. Inte sin telefon.

Barn ska leka, stoja, ha roligt och göra sånt som barn gör. Men det ska inte ske på bekostnad av att någon annan har det svårt, stor som liten. Normal barnaglädje gör faktiskt alldrig någon arg. Inte heller en glädjefylld lek.

När vi reste med litet barn sökte vi oss till likasinnade, dvs hotell med vattenland och barnpooler. Nu kan jag verkligen inte tänka mig den varianten. Det känns naturligt att åka till ställen där det finns lugn. Inga konstigheter, tycker jag. När jag insåg att blue couples och 16-års gränser fanns så jublade jag lika mycket som när jag insåg att det fanns rökfria hotell! Och nu blir säkert nån kränkt igen... Men jag vill inte röka hemma och då vill jag helt crazy faktiskt slippa det även på semestern! Jag kommer aldrig glömma helvetet vid poolen på Teneriffa och den böcklingskrynkliga farbrorn som rökte cigg efter cigg hela dagarna. Och nej, i charterns strandstolsbokade land så kan man inte byta om man dragit nitlotten bredvid böcklingen 07.00 så är man fast.... Det är självklart ett lyxproblem, det vet jag. Just idag skriver jag om detta, en annan dag kan det handla om annat. 

I höstas åt vi frukosten på ett barnfritt hotell. Solen strålade, man kunde peta med foten i sanden från platsen där man satt och människor förde lågmälda samtal. Väldigt avkopplande. Min semester, mitt val.