Centerpartisten Inger Fredriksson undrar om vi verkligen har fattiga barn i Sverige. Hon undrar om barnen tigger eller svälter.
Då undrar jag, om så vore? Vad skulle Inger säga då? Eller hur skulle hon känna?
Barnfattigdom i Sverige finns och den har ökat radikalt under alliansregeringen. Självklart har lågkonjunkturen spätt på eländet men med en regering som hellre ger skattesänkningar till rika än att se till att samhället hålls samman så blir det barnen som kommer i kläm.
Det är alldeles riktigt att vi i Sverige inte har fattigdom jämförbar med fattigdom i Afrika eller Asien. Vi jämför oss med våra egna förhållanden och vi jämför oss med vår levnadsstandard. Och då finns det fattiga barn.
Så här skriver Anna Vikström:
"Men fakta är att riksdagens utredningstjänst kom fram till att "den relativa
barnfattigdomen som andel av samtliga barn att ha ökat med 45 procent under
mandatperioden 2006-2010".
2010 kommer 23,4 procent av de barn som växer
upp med bara en förälder att leva i en ekonomiskt utsatt situation. "
Läs gärna hela Annas inlägg.
Marika Lindgren Åsbrink skriver också.
Jag har skrivit det förr och jag skriver igen: det är naturligtvis smidigt att blunda för sanningen om den är obehaglig. För obehagligt är det ju med fattiga barn. Är man dessutom, som Inger Fredriksson, ansvarig för en politik som gör flera barn utsatta så är det dubbelt obehagligt.
Barnen tiger om sin situation och allianspolitiker säger att problemet inte finns.
Barnen som lever i fattigdom utvecklas till experter på att dölja sin situation. De stannar hemma under friluftsdagar, de säger att de inte har lust att åka på skolans resor och de drar sig undan när kompisarna gör saker som kostar.
Och politiker som Inger Fredriksson säger att de inte finns.
Empati någon?