Kom till Linköping efter en låååång natt. Något jag ätit ville inte stanna i kroppen, om jag säger så. Hade inte sovit en blund sedan klockan två på natten. Funderade på att ställa in när jag hade svårigheter att stå rak. Men det hade ju verkligen krånglat till allt. Hela planeringen för inkopplingen var ju klar sedan en månad tillbaka.
När jag kom upp till Linköping (med tre skedar fil, vatten och ett halvt äppe i magen) så väntade en hel flock människor på mig. Teknikern, två audionomer och en kille från företaget som gör apparaterna. Jag skulle ju få derast senaste skapelse minsann...ett tekniskt under.
Efter att ha kollat så det som fanns inne i huvudet fungerade (implantatet, inte hjärnan) så satte de igång att stimulera implantatet. Och allt fungerade som det skulle. På med appartaren och ställa in ljuden. Och när alla var nöjda så var det för mig att gå ut i verkligheten en stund.
Gick ned för att äta en tidig lunch. Förbannade damen som valde att gå tätt inpå mig i stället för att gå förbi. Drog åt mig handväskan så den skulle vara säker...
Forfarande gick hon med klapprande steg precis bakom. Irriterande!
När jag vänder mig om så är det så att denna stackars kvinna går tio meter bakom. Men det låter om om hon är inpå. Då inser jag att jag är inkopplad.
Efter maten går jag ut. Går till en skogsdunge bredvid sjukan. Stirrar stint på tre småfåglar som hoppar i snåren. Så hör jag det. En massa blippblippblippblipp. Låter inte som fåglar utan bara som blipp. Men ändå. Jag inser att blippet kommer att bli fåglar...
Ljudet jag ställde in den där första gången höjer vi direkt när jag kommer tillbaka senare på dagen. Mjukstart var nog bra men jag är redo för mera. När de mäter hur jag uppfattar ljuden till slut så skrattar de. Bästa kurvan de sett så snabbt.
Dag två blir ännu bättre.
På hemvägen tänker jag att jag ska träna hjärnan lite. Det är viktigt nu att hjärnan fattar att den ska översätta alla blipp till riktiga ljud. Och det kan den bara göra om den stimuleras. Så nu ska jag lyssna med bara implantatet minst ett par timmar om dagen.
Så väl i bilen på väg hem dag två så stänger jag på radion. Och lyssnar med implantatet. Höjer ljudet en smula och lyssnar på mannen som talar. Radioprataren byts och in kommer en skåning. Och där sitter jag och retar mig på hur svårt det är att höra allt som skåningen säger.
Plötsligt stelnar jag i mitt lyssnade. För det är faktiskt så att jag sitter och lyssnar på radio! Jag har inte ALLS lyssnat på radio på ett och ett halvt år minst. Har helt enkelt inte kunnat.
Och så sitter jag direkt och gnäller över en stackars skåning...
JAG HÖR JU PÅ RADION! För tusan....
Med ett öra dessuom. När jag la till och lyssnade med båda gick det ännu bättre....
Som grädde på moset så hörde jag en skata när jag kom hem. Och en talgoxe. Lyckan var fullkomlig. Ljuden låter inte riktigt som de ska än men jag inser att det är på G. Det kan komma att gå riktigt, riktigt bra!