fredag 18 december 2015

Solstrålar

En stund sken solen. Jag hade turen att ha lunch just då och tog bara ett litet varv i trädgården. Just där solstrålarna träffar marken som bäst bredvid soptunnan hade minsann ett litet gäng krokusar tittat upp.

Ur led är tiden. Mer vår än vinter.

torsdag 17 december 2015

När man förvandlar rester till gourmetmat

Igår stuvade jag potatis. Min variant går ut på att tärna rå potatis i stora tärningar, hälla över grädde (och en skvätt mjölk) krydda med salt, socker och vitpeppar samt låta detta sakta puttra samman till en lagom tjock blandning. I slutet drar jag i en stor näve grovhackad persilja.

Till detta åt vi potatiskörv (jo, det heter så) inhandlad på Astrid Lindgrens Näs julmarknad i helgen. Potatiskörv är nästan som isterband fast inte lika syrliga. Lite mildare.

Mums.

När familjen ätit klart så fanns det fortfarande försvarliga mängder stuvad potatis kvar i grytan. Vet ni vad jag gjorde då? Förberedde potatisgratäng till lördag...

Jo, det går. I min grädd- och persiljestuvade potatis rev jag ned lite vitlök och så blandade jag ned rejält med riven smakrik ost (finns alltid i min frys, egenriven prästost är billigare och tusen gånger godare än butikens färdigrivna). Jag rörde om och så ut med detta i en gratängform. På lördag så sätter jag bara in rubbet i ugnen och gratinerar så har vi en ljuvlig potatisgratäng till rådjursrostbiffen.

onsdag 16 december 2015

Den årliga blomturen

Julen handlar så mycket om dofter. Pepparkakshuset som sonen ordnat, apelsinskal och skink-kok.

Och blommor förstås. Massor av blommor. Dagen före julafton tar jag bilen och kör runt till alla i vår lilla stad som har blommor. På varje ställe brukar jag hitta något. Hyacinter förstås. Och de första tulpanerna. Amaryllis som jag köper i kruka och så raskt snittar av och ätter i vas när jag kommer hem. Julrosor och ja, kanske något mer. Blommorna är det allra viktigaste pyntet för mig.

tisdag 15 december 2015

Dömd utan att vara känd

Idag avfärdade jag bestämt en människa som jag aldrig träffat. Det fick mig att fundera en stund över mig själv och om jag agerade rätt.

Så här var det i alla fall. Jag behövde få en arbetsuppgift utförd som jag inte klarar själv. En person i min närhet föreslog en bekant till hen. Namnet känner jag väl till. Personen i fråga har varit mycket aktiv på ett aggressivt sätt i skoldebatten här i Vimmerby. Jag har aldrig träffat personen men jag reagerade instinktivt med ett bestämt "aldrig i livet".

Personen har alltså uttryckt sig på ett sätt som fyller mig med avsky utan att jag har en aning om vem hen är eller hur hen är som person bortom hetsiga Facebook-uppdateringar.

Är det då rätt av mig att reagera så? Ja, faktiskt. Om någon på riktigt skrämmer mig genom att vara otrevlig på Facebook så är det mitt val att inte anlita den personen.

Idag finns inte ett enda större (knappt små heller) företag som inte googlar på vad en person som söker jobb hos dem har för sig på nätet. Antingen så får man vara slug med sekretessinställningarna eller så får man vårda sitt personliga varumärke. Människor som vräker ur sig saker på nätet utan att förstå den offentlighet som finns där, kommer aldrig att få min respekt.

onsdag 9 december 2015

Veckans glada lax

Ikväll steker jag laxfilé igen. Idag tänker jag knapersteka bacon först och sedan lax. Toppa laxen med baconet och servera med ett riktigt gott potatismos och gröna ärtor. Enkel mat som smakar typ som himmelriket. Tar max en halvtimme att laga om man skär ned potatisen i mindre bitar.

tisdag 8 december 2015

Politiker - en utrotningshotad art

Jag tänker mycket på nästa val. Hur jag ska göra 2018. Har man som jag ett intressant och roligt jobb med bra arbetskamrater så känns det onekligen inte lätt att tänka sig mera politik precis.

Igår småpratade jag med en man vars dotter absolut ville ge sig in i politiken. Hon skulle välja till gymnasiet nu och hade valt en linje som gav henne möjlighet att gå den politiska vägen. Det är klart att man blir glad när en 15-åring tänker så. Vad härligt och hoppfullt. Men jag kunde inte låta bli att fråga om hon verkligen tänkt igenom detta på allvar...

Vimmerby kommun har högsta andelen avhoppade politiker i länet, läste jag på någon löpsedel. Alla hoppar inte av för att de inte orkar längre men en stor del tror jag gör just det. Några avhopp beror säkert på att kompetensen faktiskt brister i den snabbt föränderliga dagspolitiken. Att hänga med och att hinna med kräver insats. Det räcker absolut inte med att "gå på mötena" längre. Man ska vara hyggligt inläst på rikspolitiken samtidigt som man ska vara expert på sitt område lokalt. Och vem tror ni kan kommunens budget utantill?

Jag ser ofta människor som kräver att våra kommunalråd "ska gå i mina skor en dag" och se om de klarar ut jobbet.

Då brukar jag alltid kontra med förslaget att de själva skulle pröva på att vara i tjänst dygnet runt, året runt. Alltid påpassade och alltid bevakade. Alltid utskällda oavsett vad som görs. Går något åt pipan så är det deras fel och går det bra så är det ren tur. Journaliser i ena örat och medborgare i andra. Missnöje luftas fritt överallt. Sociala medier är ett rent helvete. Politiker är nämligen fritt villebråd att kränka, spotta på och håna utan några som helst hämningar.

Jamen välkomna att prova dessa skor. Kön är inte superlång till uppdragen kan jag säga....

måndag 7 december 2015

Ohämmad ondska skrämmer mig

Ursinniga människor som skriker passionerat är obehagliga, tycker jag. Obehagliga men ändå begripliga på något sätt. Jag kan tänka mig att diskutera både forcerat och med vevande händer men jag blir ytterst sällan ursinnig. De gångerna som ursinnet rinner på mig kan min familj räkna upp på ena handens fingrar. Jag tror dessutom att de fullt och fast kan berätta vad ursinnet berodde på också utan att tänka efter nämnvärt.

Det som däremot skrämmer mig är de fanatiska människorna. De fanatiskt konspiratoriska som alltid har munnen öppen och öronen stängda. De som utan att blinka drar varenda mörkhårig människa över en kam som mindre värda. De som hatar utan att ha mött.

Jag kan inte värja mig för smärtan i att se kommentarer på Facebook där folk gläds åt att barn drunknar i medelhavet eller att mörkhyade blir nedhuggna på en skola. Jag kan inte värja mig. Jag har problem med att finna argumenten när andra så uppenbart inte följer vanlig anständighet. Jag blir skrämd av att se och höra personer som de facto utan att blinka bedömer sig vara mera värda än andra. Hur kan man bara hata och avsky? Vad har hänt med den som inte kan känna empati?