Varmt och roligt

Igår var jag på ordförandeträff med majoriteten i Vimmerby kommun (S+M).

När jag kände mig trött på politik och allt det medför så valde jag ändå att tacka ja till att bli valnämndens ordförande. Ni vet en sån politiker som först kavlar upp ärmarna och jobbar typ vart fjärde år. Praktiskt jobb med en ack så viktig aspekt - rättssäkert val!

Först hotade Löven med nyval som vi kom undan med blotta förskräckelsen. Nu så ser det ut som om valnämndens alla ledamöter får kavla upp ärmarna och rodda en folkomröstning i Vimmerby.

Och då tänkte jag att det nog är bra om jag går på de där mötena som ordförandena har emellanåt. Jag ska inte vara tjatig mer er om vad som sas där mera om hur det sas. Jag får ofta höra att vi inte skulle samarbeta med moderater. Då brukar jag alltid fråga hur de själva skulle gjort och tänk det har i allmänhet ingen en uppfattning om. Då ska jag berätta för er att ideologiskt så står S och M fortfarande långt ifrån varandra. När det gäller kommunens väl och ve så finns det både närhet och klokskap. Lägg där till respekt, värme och humor så tycker jag att vi har en bra bild av samarbetet. Mellan S och M finns dessutom förmågan att enas om att man inte är ense. Grunden för det är nog den ömsesidiga respekten och tillit. Jag tror att det är så enkelt ibland. Man ger och man tar. Man får inte allt men man får något. Något är mera än inget.

Jag hade en go känsla efter det mötet.

Lömsk glömska

Låt mig berätta en historia.

Man har ett hem där det bor tre personer. En av dem, låt oss säga frun/mamman, är lite känslig för saker som finns i kroppen och som man normalt inte ser. Typ det som finns i öronen.

Låt oss sedan föreställa oss att frun/mamman kommer till badrummet en sen kväll och tvingas sanera handfatet från använda tops. Just det faktum att det var kväll och inte morgon (känsligare då) är det enda som hindrar frun/mamman från att kräkas.

Vid ett senare tillfälle konfronterar hon mannen. "Det kan ha varit jag" svarar han försiktigt.

Vid ett ännu senare tillfälle konfronterar hon sonen. "Det kan ha varit jag" svarar han lika försiktigt.

Svaret de ger, ger de helt oberoende av varandra. De har ingen koll. Inte på topsen och inte på vad den andre har sagt.

Resultatet i detta agerande blir ju att det är svårt för frun/mamman att blir riktigt arg på någon. Man kan liksom inte utse den rätta syndabocken här. Lömskt...eller bara glömskt?

Om hot och provokation

Igår fattade kommunfullmäktige i Vimmerby ett beslut som inte uppskattas av alla. Det är till och med så illa att flera moderater fått ta emot hot på olika sätt. Både verbala och mera handgripliga i form av en hink mördarsniglar i trädgården.

Stämningen som piskats upp kulminerar i handlingar som kan synas harmlösa först men som i praktiken är ett hot mot grunden för all demokrati.

Den som engagerar sig politiskt ska ha den möjligheten utan att känna rädsla för sin egen del och andras.

Jag hoppas innerligt att alla känner ansvar för det som hänt. Jag har stått på sidan av och tittat på när politiker från majoriteten åkt ut, lyssnat och mött människor. Boende ute i kransorterna har argumenterat både högt och lågt. Stundtals i höga tonarter både på sociala medier och på insändarplats i tidningen. Ofta hamnar argumentationen på neanderthalarnivå utan något som helst helhetsperspektiv. Allt ska vara som det alltid har varit och politiker är onda. Ungefär där slutar man lyssna. De som inte kan eller vill ta argumentationen till en annan nivå är förmodligen samma personer som tar sin hink och går ut och samlar mördarsniglar. De andra som använder sin kraft till att se nya möjligheter och vinklar på saker, dem lyssnar man på. Jag säger inte att man nödvändigtvis gör som de säger alltid, men man lyssnas på om man har argument.

Beslut som inte går ens egen väg kan tyckas vara en provokation. Ni som tror att politiker enbart fattar beslut för att jävlas med andra måste ta och sätta er ned och andas en stund. Skulle det vara så att man vill jävlas med andra så finns det betydligt enklare medel att ta till.

Typ att hämta en hink och plocka mördarsniglar.

Grandiost eftermiddagsfika

Fika.

Nej, egentligen är jag ingen "fikare" alls. Tar hellre fruktstund faktiskt. I midsommarhelgen har vi levt lite kontinentalt och ätit en riktigt sen middag. Och då behöver man stärka sig på eftermiddagen!

På midsommarafton är det alltid jordgubbar. Efter rådslag hemma så bakade jag en saftig sockerkaka med äkta vanilj i. Ljummen kaka, en stor skiva, fick sällskap med jordgubbar och vispad grädde. Oj, vad gott det var! Nu har jag dessutom kvar rejält med sockerkaka som min bättre hälft ska få grilla i sommar. Yummy.

Eftermiddagsfika nummer två var en macka. Stekt hembakt surdegsbröd toppades med päron och valnötter som fått en vända i smör, hastigt i stekpannan. Lite romansallad i det hela på slutet. Toppa mackan med detta och toppa en gång till, nu med två generösa bitar god mögelost och flytande honung. Då blir det en macka (och fika) i världsklass.

Vem du är på nätet

Ibland har jag både två och tre chattar igång samtidigt på Facebook. Det är ett fantastiskt enkelt sätt att snabbt kunna få kontakt med människor och reda ut högt och lågt.

Med flera chattar igång så gäller det att hålla koll på vem man beordrar att plocka marsvinsbajs och vem man ska gå på styrelsemöte med lite senare...

Hittills har det fungerat väl.

Facebook är ju inte särskilt privat precis. Jag brukar dra jämförelsen att det man inte vill skrika högt på affären är inte bra på Facebook heller. Det tycks tyvärr inte hindra en del människor. De som spyr galla, lägger upp olämpliga bilder och beter sig märkligt på fejjan kommer nog förr eller senare upptäcka att arbetsgivare nu för tiden tar för vana att söka upp och titta på den som söker jobbet. Stämmer deras uppträdande på fejjan överens med ansökningsbrevet? Nja...jag skulle vilja säga att det finns gott om beteenden på fejjan som inte skulle resultera i en anställningsintervju hos mig.

Jag har inlett en ny karriär!

Goda gärningar. That´s me.

Först var det de tyska gossarna med knäckebröd i baksätet som inte hittade sitt boende i Vimmerby. Eftersom de var rejält fel så insåg jag att det skulle bli en näst intill omänsklig uppgift att försöka förklara vägen.

Vad gör man då? Jo, man frågar om det är okej att hoppa in i bilen och personligen guida dem till rätt ställe... Och så gjorde jag det. Inte var de farliga...de frågade snällt om det var okej även för vuxna att gå på Astrid Lindgrens Värld. Vilket jag upplyste dem om att det ABSOLUT är...

Sedan var det hunden som alldeles ensam strosade omkring på vägen till jobbet igår morse. En ganska rejäl jakthund av något slag med koppel släpandes efter sig. Då stannade jag och frågade hunden vad den gjorde där alldeles ensam. Den kom fram och jag tog kopplet. Sedan började jag naturligtvis fundera på vad jag skulle göra...två damer på morgonpromenad hade ingen aning om var hunden kom ifrån och där stod jag. Fullt schå att hålla hund i ena handen och cykel i andra... Tack och lov stannade husse med bil ett par minuter senare. Det visade sig att jycken själv öppnat bilen och tagit sig ut! Slutet gott i alla fall.

Idag svarade jag på nödrop via facebook....och löste problem.

Det bästa med att hjälpa andra är att det känns så gott inuti :-)

Sommar, sommar, sommar!

När man sitter där och stoppar in knallröda jordgubbar direkt i munnen, ja, då känner man smaken av sommar.

De knasterhårda smaklösa gubbarna från Spanien som ligger i butikerna vintertid de kan slänga sig i väggen.

Det finns inga gubbar som smakar som svenska gubbar. Punkt.

Kanske är det nu så att sommaren kommit. I så fall så blåste den hit. Det finns ingen sommarplåga (mygg inräknat) som jag avskyr så mycket som blåst. Blåst knäcker växter, man kan inte sitta och läsa ute och inget finns där man la det sist. Blåst i kombination med regn är så klart värst. Tänk er superstora pionblommor, tyngda av regn. Tänk sedan blåst på detta så är pionälskarens mardröm total.

I går kväll kom vi hem från Öland med jordgubbar och sparris. Nyskördad sparris... Små späda skogschampinjoner och vitlök. Vi åt surdegsbruscetta med svamp, vitlök och tomater. Len risotto och stekt sparris. Hollandaise och hyvlad parmesan. Ojoj, say no more...

Upp och ned

Helgen har inneburit planterande och gödande och springande med krukor fram och tillbaka. Lyft av stor och liten säck samt knäböj i växthus.

Trädgårdsgymet levererar.

Att ni orkar, sa någon. Men det är väl klart man orkar! Sedan, när allt kånkande och planterande är gjort, ja, då kan vi bara sitta ned i de nyinköpta positionsstolarna, lägga fötterna på fotpallen och sätta rosén på det lilla bordet. Då kan man titta och dofta. Fladdrande fjärilar och chokladblomma. Guldazalea...mums.

Där kan man sitta tills man kommer på nästa spännande projekt.

Vilket inte brukar ta allt för lång tid.