Detta med huskurer och knep

Jag tycker verkligen att jag har försökt med det mesta. I en vecka, minst, har vi fått i oss försvarliga mängder chili, ingefära, vitlök, chiafrön, honung och pepparrot. Plus säkert något mera som ska skydda och förhindra. Jag har halsat ren citronjuice morgon och kväll. Men icke. Jag är förkyld och lär så vara ett tag till. Gahhh...

Fartblinda direktörer är just - fartblinda

Storvulen jakt sker inte bara i skogen, ännu en av näringslivets artontaggare har fallit. SCA:s vd Jan Johansson avgick igår efter att SvD:s avslöjanden helt enkelt blivit för graverande.

Jag ska ärligt säga att han ser ut som vilken medelålders vit man som helst. Totalt beige och jag hade heller aldrig hört talas om honom innan nyhetsartiklarna publicerats. Vi rör oss ju inte precis i samma kretsar om jag säger så... En maktens doldis för den breda allmänheten men förmodligen en riktig kompis och hyvens kille i näringslivet. Fram till nu då. För nu lär det väl vara få som vill byta.

Eller?

Som så många andra i hans position så faller han ganska mjukt med 22 miljoner i fallskärm. Sedan har han ju sannolikt kunnat lägga lite i ladorna av lönen eftersom företaget stått för delar av hans extravaganta intressen. Så han behöver inte precis gå till Arbetsförmedlingen och stämpla in på måndag.

Lite snöpligt är det väl ändå? För honom som person - ett nederlag. Nog skäms han?

Paul Ronge skriver ur just det perspektivet idag. Att Jan Johansson nog hellre hade sluppit de 22 miljonerna och skammen för att i stället kunna leda SCA med rak rygg. Jag är inte helt säker på att den annars så träffsäkre mediastrategen Ronge har helt rätt där faktiskt.

Ronge skriver så här:
"Med det sagt så är det viktigt att se att krisen alltid drabbar människor. Man talar om företag eller organisationer i kris, men de som verkligen drabbas är alltid människor. Det måste kännas oerhört tragiskt  för Sverker Martin-Löf som är så omvittnat skicklig som industriledare och haft en oerhörd tyngd, att i slutet av sin karriär bli ihågkommen för att ha haft fingrarna i syltburken  och för sina märkliga konspirationsteorier om ”kampanjer” och ”hemlig avlyssning”. Även om man kan vara hånfull och skadeglad så är jag också övertygad om att Jan Johansson hellre hade avstått de 22 miljoner han nu får om han bara sluppit schavottera."  
Läs gärna hela inlägget som ger goda tips på krishantering.

Nåväl. Min slutsats skiljer sig från Ronges. Jag är nämligen ganska övertygad om att denna nivån och umgängeskretsen gör saker med människor. Jag ska till och med sticka ut hakan lite och påpeka att det är lite av ett manligt drag att kunna kasta av sig kritik, rycka på axlarna och gå vidare. Bli lite fartblind utan att sova särskilt illa om natten. Jag är av den bestämda uppfattningen att många kvinnor som gärna ängslas och skuldbelägger sig själva i tid och otid skulle behöva lite av den varan. Och tvärt om då.

Jag tror inte han ångrar en endaste flygresa, jaktupplevelse eller något annat som han, och många med honom, uppenbarligen tyckt sig ha rätt till. Tvärt om kan det mycket väl vara så att han förbannar Svd och samtiden som är så otroligt vänstervriden att den behandlar honom orättvist.

Jan Johansson går och Sverker Martin-Löf går, men båda anser att det är andra som har fel. Tyvärr så måste de offras för att samtiden berövar dem deras rätt. Detta är inte unikt för näringslivet. Paralleller finns bland annat i politiken där giriga mathavare inte ser sin egen roll utan gärna blir bittra och tycker att det är andras fel att de fått kliva ned från tronen.

Nu packar de ned sina avgångsvederlag, som de naturligtvis upplever att de förtjänar, och går vidare i livet. Och jag lovar, Jan Johansson är ju inte pensionär, han kommer dyka upp igen! Han har ju så många kompetenser som värderas så högt i hans kretsar.

Tro mig, han har skaffat många vänner där ute i älgskogen som är skyldiga en tjänst.

Tänk att det blev efterrätt också!

Gårdagens lax var glad. Så glad att jag bestämde att det skulle bli efterrätt.

Min efterrättsfilosofi är enkel. En efterrätt ska vara syndigt god, innehålla socker och gärna fett. Tänk banofféepaj, semlor, äppelpajer och liknade så är jag där...eller choklad i alla former....nåväl.

Undantaget som bekräftar regeln kom igår. Läs noga nu....bara frukt! Men med rätt mix så.

Jag skivade en mango carpaccio-tunt och la på tallrik. Allt det som blir över på en mango som inte blir snygga skivor hackade jag i bitar och la i en liten hög på mitten. Över mangon så klämde jag passionsfrukt. Sedan klämde jag över lite limesaft och avslutade med lite rivet skal.

Behöver jag säga att allt inblandat ska ha rumstemp?

Jösses vad gott det var! Det enda felet var möjligen att det var en efterrätt som smakat allra godast på en tropisk strand. Men man kan inte få allt.

Lax med mera

Idag på morgonen så tog jag upp en fin bit lax ur frysen. På bänken ställde jag fram couscous och saffran. Där har ni basen till min middag. Resten funderar jag på under dagen! Limeyoughurt blir det till i alla fall. Nötter och russin i couscousen. Å, varför är det inte middag snart!

Annars tänker jag på studentkalas redan. Bästa buffén som gör att man själv kan champagnemingla ni vet. Jodå, god ska den vara och se så där enkelt fräsch ut. Bara att duka upp i det gröna. Men, på bilderna i mattidningarna så finns det minsann inga flugor! Eller getingar. Inte heller kommer grannens katt och hoppar upp och smörjer kråset...ja, allt kan ju hända. Det är ju sällan så rosenrött, försommarsoligt och svettfritt som det ser ut att vara på bild.

Just nu ägnar sig för övrigt grannens katter åt att göra nummer två på vår uppfart. Kan ha ett samband med att vi skottar rent så att katten inte behöver få snö i rumpan.

Från lax till kattskit på några få rader...det ni....spännade. Men som jag brukar säga - lax är sannerligen inte kattskit.

Tappra blomman

Egentligen ska man plantera om sina pelargoner så här års. Men det har jag struntat i i åratal. I maj när vi kan vara ute tillsammans så får mina pelargonvänner både ny jord och nya krukor. Då står vi där i solen och njuter.

Precis idag så slog en av mina pelargoner ut! En röd och härlig upplevelse som minsann lovar gott för framtiden! Förmodligen ett resultat av att jag börjat mata med gödning så smått. Pelargonen som blommar är namnlös och resultatet av en frösådd från en påse frön som min syster B köpt på någon kanarieö.

Bra att komma ihåg

Igår funderade jag på detta med barndomsminnen. Ett barndomsminne som poppar upp hos mig är när vi som små lågstadiebarn fick besöka biblioteket. Biblioteket låg i ett rum i Pelarne skola och där satt Anita och såg till att hålla ordning på oss små låntagare. Det doftade lackat trä och gulnade papper. Jag kommer till och med ihåg hur jag kände mig inuti när jag stod där och valde. Det var en euforisk lyckokänsla och jag plockade bok efter bok.

Jag älskade verkligen att läsa och jag var beredd att sluka alla böcker där inne. I alla fall så blev det en ansenlig hög att gå med till Anita vid disken. Men Anita sa stopp. Med i mitt tycke sträng röst så sa hon ifrån att så många böcker fick jag inte ta! Det blev till att halvera högen. Tänk, jag kommer ihåg hur det kändes inuti det med! Det kändes som om hon bestal mig på något!

Kanske var det fånigt att bli ledsen. Men det jag tänker idag är att en så liten sak kan sätta spår hos ett barn upp i vuxen ålder, hur ska det då inte vara med annat? Större och  mycket svårare upplevelser?

Idag så går jag till biblioteket ofta. Tänk att vi kan skaffa ett lånekort och låna böcker och tidningar helt gratis. Jag tycker att det är lika underbart nu som jag tyckte det var när jag var liten. Kanske mer nu till och med. En fantastisk service som vi betalat tillsammans.

Lögn eller begåvat omtänk

Så nu ska man KU-anmäla om man vill få utrett huruvida någon ljuger i riksdagen! 

Det känns ju onekligen som ett makabert skämt i sammanhanget. Så numera ska man ALDRIG mera kunna säga något, fundera på saken och ändra sig om det tillkommer fakta?

Så om jag hypotetiskt säger idag att jag vill spotta på en kristdemokrat men funderar på saken och kommer fram till att det är både ouppfostrat, inte särskilt trevligt och att de inte förtjänar det, ljuger jag då?

Inte lätt att var pk

Vet ni, hur man än gör har man ändan bak. Det är inte lätt att vara politiskt korrekt i alla sammanhang. Jag vet inte hur länge sedan det är som jag började se mig omkring i affären om jag stod och vägde mellan olika varor. Ja, då menar jag inte om det ska bli äpplen eller päron för det vet ju vem som helst att man inte ska blanda...

Nej, jag menar snarare om man står där och väger mellan nått ekologiskt och nått som inte är det...

Nu är sanningen den att det är jag som är den största smålänningen i familjen och det innebär att om det skiljer för jäkla mycket på priset så tar jag den billigare varan. Även om det blir mer och mer eko tack vare att Coop satsar på det.

Men. Även jag har gränser. Jag skulle aldrig whatsoever köpa kött som forslats hit från annat land om jag inte är desperat (och det händer inte). Det har hänt men inte nu längre. Vi har Håkans glada grisar om hörnet, flera viltleverantörer och nu snart en ny lokal nötleverantör där vi vet att kossorna går och betar i godan ro innan de får lämna jordelivet. Allt detta är dessutom så väldigt mycket godare.

Vi hör till dem som numera hellre äter mindre kött men godare. Gärna en eller två helgröna rätter i veckan. Ja, mer om inspiration infinner sig och säsongen tillåter. Vi följer säsongen och frossar i kål, morötter och potatis nu. Ikväll lagar jag rysk rödbetssoppa med lite kött i från rådjur. Funkar utmärkt. Till det äter vi tjocka skivor av mitt hembakade surdegsbröd.

Sålunda äter vi humant, någorlunda i alla fall. Vi äter så vi försöker bespara jorden lite elände. Men vi är inte fundamentalister. Jag tittar uppmärksamt på ursprungsmärkning och försöker hitta grejer utan allt för många tillsatser. Jag köper kravbananer med omtanke om de människor som slipper plocka besprutade bananer och jag skulle ALDRIG ta hem nått som vuxit eller tillverkats i Israel om jag kan undvika det.

Vi cyklar och går. Onödiga bilresor sker självklart men vi funderar och vi försöker. Tar tåg och buss om det går. Men vi är inte fundamentalister här heller. Mest lite vanliga kanske.

Utöver detta så sopsorterar jag. Allt. Vi samlar allt och sorterar. Vissa saker samlar vi länge (vi har gott om utrymme) och far till tippen ett par gånger om året. Jag komposterar dessutom alla skal och rester som det går att lägga i en kall kompost. Allt detta blir finfin kompost som jag använder till landen och till egna jordblandningar. Om sommaren är vi nära nog självförsörjande på bär och grönsaker och detta långt in på hösten/vintern. Jag har fortfarande underbara jordärtskockor som ligger i marken och väntar på mig. Vi plockar sånt som finns i skogen och fryser ned för vinterbehov.

Rent mänskligt så försöker jag vara en god person och leva så att jag om möjligt inte stör någon. Jag vill gärna tro att mina grannar vet att om det är något så kan jag hjälpa till (och att de glömt den där midsommarfesten för några år sedan). Jag vill gärna tro att mina vänner känner detsamma. Jag har aldrig funderat så mycket på ras, sexualitet och religion för för mig så är det okej för andra att vara som de känner och vill. Jag har förbaske mig inga synpunkter på det. Jag vet inte ens om jag tänkte på skillnaderna innan det började vara så svårt för många. Jag vill utgå ifrån att jag inte behöver vara rädd för andra och jag vill utgå från alla människors både godhet och lika värde.

Det som skrämmer mig är att det sällan räcker med ovanstående. Och då menar jag allt från mathållning till livsåskådning, för att tillfredsställa fundamentalisterna. De rättrogna som vet precis allt och som är framme med pekpinnen i nyllet så fort man bryter av från deras norm.

För att jag ska vara klar och tydlig: JAG MENAR INTE SMYGRASISTERS RÄTT ATT SÄGA VA FAN SOM HELST. Nej, inte. För det är ju ett vanligt argument, eller hur? Att man inte får lov att säga vad man tycker längre, och därav är det synd om er? Nej detta inlägget handlar inte om hur mycket jag ogillar rasism, öppen eller smyg, det handlar om annat.

Detta handlar mera om de som vet exakt hur man ska leva på livets tunna tråd. De som sneglar i matkorgen och ler snett om de ser en burk vita bönor. För det är ju så enkelt att lägga dem i blöt och koka själv. De som alltid klarar av att leva så himla bra att de aldrig någonsin gör fel mot människor i tredje världen eller skadar naturen. Ni som inte reser på semester till fel ställe och ni som inte köper disktabletter. Ni som städar era toaletter med citron och bikarbonat och som svänger ihop en egen hudkräm emd tre ingredienser som förutom att den är SÅ mjuk även går att ta på mackan om bregottet är slut. Ni som inte använder sköljmedel för att det är så allergiframkallande och ni som aldrig ser på teve.

Jag ger upp liksom. Snälla, snälla. Kan vi inte enas om att vi alla försöker göra något? Men att alla kanske inte kan göra precis allt?

Dagens rätt - inte fel!

Eller ska vi säga gårdagens. En rätt var det i alla fall och den var sannerligen inte fel. I dessa spartipsens tidevarv så ville ju inte jag var sämre än att jag kunde laga något som var både billigt och gott!

Jag skalade några potatisar som jag tärnade tillsammans med annat jag hittade i kylen: morötter, en bit palsternacka, en gul lök och lite bladselleri. Allt detta stekte jag i smör och hade i torkad timjan och rosmarin. Salt och peppar förstås och en gnutta socker. Nu kommer vi till den spännade delen! I frysen hade jag hittat både en påse med rester från en stekt kalkon och lite gröna ärtor.

Tillsammans så blev detta en riktigt god rotsaks- och kalkonpytt som räckte till middag till två hungriga, samt två lunchlådor. Nu har inte jag räknat ut något portionspris men jag har svårt att tro att detta ens överstiger en tjuga per person.

Tecken i byrålådan

Först går man där och längtar så tänderna nästan lossnar. Sedan börjar man se tecken.

Till exempel när stödstrumporna som alltid ligger intjoffade längst in i byrålådan bara trillade fram och visade sig.

HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ. Skrek de. ANVÄND OSS BÅDA NU.

Sedan hittade jag dryga 50 euro i en annan låda. Som bara låg där och väntade på att man skulle ut och resa.

Och tro det eller ej. Sedan hittade jag min sommarväska med handsprit och våtservetter i. Ni fattar, det var helt oundvikligt att boka semester med sol och sand och det direkt.